Inofficiella världsmästare

Ray Lopez de Segura 1530-1580

Ray Lopez de Segura var spanjor och levde mellan 1530-1580. Han var präst men också en mycket bra schackspelare, så pass bra att många ansåg honom som den bästa i världen vid den tiden. Han anses också som grundaren till internationella tävlingar och 1560 vann han den första internationella turneringen som spelades i Madrid.

År 1561 gav Ray Lopez ut boken Libro de la invención liberal y arte del juego del Axedrez. Boken var en av de första grundläggande böckerna inom den europeiska schacklitteraturen.

Den innehöll beskrivningar av schackets ursprung och regler samt studier av schacköppningar. En av dessa öppningar döptes senare till Spansk öppning, eller Ray Lopez som den också kallas.

1571 deltog han i en tävling i Rom där han besegrade Giovanni Leonardo di Cutri och Pablo Boi, två av Italiens bästa spelare. Både Leonardo och Boi fick dock revansch mot Ray Lopez 1575 i en turnering i Madrid som vanns av Leonardo di Cutri.

Leonard di Cutri besegrar Ray Lopez i närvaro av Kung Felipe II, Madrid 1575. Ruy Lopez var verksam i Salamanca, Spanien.

Ray Lopez de Segura – Giovanni Leonardo di Cutri, 1575

1.e4 e5 2.f4 d6 3.Lc4 c6 4.Sf3 Lg4 5.fxe5 dxe5 6.Lxf7+ Kxf7 7.Sxe5+ Ke8 8.Dxg4 Sf6 9.De6+ De7 10.Dc8+ Dd8 11.Dxd8+ Kxd8 12.Sf7+ 1-0

Giovanni Leonardo da Cutri (1542 – 1587)

Giovanni Leonardo da Cutri var en italiensk schackmästare. Han föddes i Cutro, Kalabrien och studerade senare juridik i Rom. År 1560 förlorade han en match mot Ruy López i Rom.

Mellan 1566 – 1572, spelade han schack i Rom, Genua, Marseille och Barcelona. Han spelade många gånger mot sin landsman Paolo Boi som ansågs vara lika bra som Leonardo.

Leonardo vann den första kända internationella turneringen i historien. Den spelades i Madrid 1575, och Leonardo blev därmed den bästa schackmästaren vid den tiden.

Efter sina framgångar vid domstolen i Spanien, reste Leonardo till Lissabon, där han besegrade Moro II, en framstående schackmästaren hos kung Don Sebastian.

Efter denna triumf kallades han för den vandrande riddaren av kung Don Sebastian. Leonardo reste tillbaka till Italien och Neapel där han blev schackmästare hos prinsen av Bisignano.

Paolo Boi 1528-1598

Paolo Boi föddes i Syrakusa, Sicilien i 1528. Han kom från en förmögen familj som hjälpte honom med att utveckla sin intelligens. Paolo började spela schack från mycket ung ålder.

Han blev snabbt den bästa spelaren på Sicilien, och besegrade sina tuffaste konkurrenter på samma gång medan ögonbindel. Hans berömmelse som en schackspelare satte honom i stor efterfrågan från siffror av beskydd, såsom Catherine de Medici i Frankrike och påven Paulus III.

Han instiftade en schackakademi hos Prins Fabrizio Gesualdo av Venosa, där han träffade Leonardo di Cutri för första gången. Paolo spelade sina partier snabbt medan Leonardo spelade mer tålmodigt och korrekt.

1575 reste både Boi och Leonardo till Madrid för att utmana Spaniens bästa schackspelare, Ray Lopez. Evenemanget ansågs senare vara den första riktiga internationella schacktävlingar, liksom den första som dokumenterades. Leonardo och Boi var båda framgångsrika i att besegra sina motståndare, men Leonardo gick därifrån med flest segrar och priser.

Efter Madrid resan åkte Boi till Portugal där han spelade schack för pengar, enligt uppgift tjänade han upp till 8 000 scudi (dåtidens Italienska valuta) på en enda dag. Han fortsatte sin resa genom Europa och Italien där han spela schack om pengar.

När han återvände till Italien spelade han mot Leonardo i palatset av hertigen av Ossuna i Neapel. Resultatet blev remi och det blev sista gången dessa två skulle möta varandra över ett schackbräde. Leonardo gick bort 1587, vilket innebar att Boi tog över som världens bästa schackspelare. 1598 förlorade Boi mot sin landsman Alessandro Salvio. Tre dagar senare avled Boi vid en ålder av 70.

Alessandro Salvio 1575-1540

Alessandro Salvio var en italiensk schackspelare som av många ansågs vara den inofficiella världsmästaren mellan åren 1598 och 1620. Han startade en italiensk schackakademi i Neapel, Italien, och skrev en bok som hette Trattato dell’ inventione et Arte liberale del gioco degli Scacci, (konsten att spela schack) som publicerades i Neapel 1604.

Han tillhörde en rik familj som tillät honom att studera och få titeln doktor. Alessandros seger över Pablo Boi 1598 innebar att många ansåg honom den bästa spelaren i världen.

Han besökte Napolitano Academy och Chess House of Costanzo Carafa, där han gav flera blindschacksuppvisningar. Som ett resultat av dessa uppvisningar, ombads han genomför sådana uppvisningar i närvaro av greven av Benavente, markisen av Corleto, greve Francisco de Castro, greven av Lemos, och även av påven i Rom.

Alessandro har också fått en gambit döpt efter sig, Salvio Gambit (1. e4 e5 2. f4 exf4 3. Nf3 g5 4. Bc4 g4 5. Ne5 Qh4 + 6. Kf1), vilken utgör grunden för dagens Kungsgambit.

Gioacchino Greco (1600-1630)

Gioachino Greco, även känd som ”Il Calabrese”, föddes runt 1600 i Celico, som ligger i närheten av Cosenza i Kalabrien. Kalabrien hade tidigare producerat sådana spelare som Leonardo di Curi och Michael di Mauro.

Greco var inte välutbildad och troligen kom han från en lägre klass av familj, men redan 1619 började Greco anteckna taktiska drag och kombinationer vilka han kopierade och gav till sina rika beskyddare, ex Monsignor Corsino della Casa Minutoli Tegrini, kardinal Savelli och Monsignor Francisco Buoncompagni i Rom.

Dessa kopior finns bevarade i Corsiniana bibliotek i Rom, under rubriken, Trattato del nobilissimo gioco de Scacchi.

Trots sin popularitet i Rom så bestämde sig Greco för att testa sina kunskaper i schack mot resten av Europa. Han reste till Paris där han spelade mot Arnauld (Isaac) de Corbeville, Enrico di Savoia med flera. Efter Parisresan tog han sig vidare till England och London där han vann mot Englands bästa spelare. Greco utvecklade hela sitt spel och han anteckningar omfattade inte bara de taktiska varianterna utan även hela positionsspelet. Även studier ingick i hans manuskript.

Han återvände till Paris 1624 där han skrev om hela sin kollektion om schackspelet med alla sina nya idéer. Han åkte sedan till Spanien och spelade hos Philip IV. Där slog han sin mentor och en av de starkaste spelarna på den tiden, Don Mariano Moran.

Han återvände slutligen till Italien där en spansk adelsman lockades honom att resa till Amerika, där han också dog av sjukdom ca1630 (möjligen senare) vid den unga åldern av ca 30 år. Han lämnade generöst alla sina pengar han tjänade på schack till jesuiterna.

Gioachino Greco var överlägsen som schackspelare och David Hooper, en Engelsk mästare i Oxford anger att Greco förmodligen gjorde upp spelen i sina manuskript och frågan om huruvida han faktiskt spelade spelen eller uppfann dem var ganska omtvistat.

Greco publicerade aldrig en bok men hans inflytande var känt i hela Europa. Hans manuskript publicerades dock 1656 i London av Henry Sillman.

François Antoine de Kermeur, De Legall (1702-1792)

François Antoine de Kermeur, De Legall var en fransk schackspelare och anses ha varit den starkaste spelaren i världen runt 1730-talet. Han undervisade François-André Philidor som senare skulle ta över tronen som den bästa schackspelaren. De Legall spelade ofta på Cafe de la Regence, ett välkänt tillhåll för schackspelare i Paris på den tiden.

I maj 1825 gav London Magazine ut en artikel med titeln ”schack och schackspelare av en forntida amatör”. Där beskrivs De Legall som en tunn, blek gammal gentleman som hade suttit på samma plats i caféet, och burit samma gröna päls under ett stort antal år. Medan han spelade schack, tog han snus i en sådant överflöd att hans kläder var bokstavligen fulla av pulvret. I artikeln ansågs De Legall i unga år vara en bättre schackspelare än sin lärjunge Philidor.

I boken ”Philidors liv” framgår det att när De Lagall var i 40-års åldern var han en överlägsen schackspelare på det berömda Cafe de La Regence och med en extraordinär spelstyrka. Philidor kunde inte besegra sin herre vid den tiden. Philidor utvecklade senare sina kunskaper i Holland och England bland annat med hjälp av Sir Abraham Janssen, Englands starkaste spelare.

De Legall var således förmodligen den starkaste spelaren på Café de La Régence och förmodligen i världen fram till 1755 då han förlorade en match mot Philidor.

Café de La Régence, var den tidens schack-Mecka, där de flesta av de starkaste spelarna samlades på 1700-talet.

Efter De Legalls nederlag mot Philidor 1755 och fram till sin död, behöll han dock sin rang som den andra spelaren i Frankrike.

François-André Danican Philidor 1726-1795

François-André Danican Philidor var en fransk kompositör och schackspelare. Han var sin tids starkaste schackspelare och myntade uttrycket ”bönderna är schackspelets själ”. År 1749 gav han ut den klassiska boken Analyse du jeu des échecs (Analys av schackspelet).

Philidor började spela schack regelbundet runt 1740 på Café de La Régence i Paris. Philidor blev upplärd i schackspelet av François Antoine de Kermeur, De Legall som var den bästa schackspelaren i Frankrike på den tiden. Philidor lärde sig snabbt spelet och kunde redan efter ca 3 års studier besegra sin läromästare.

Philidor besökte England 1747 och där mötte han den Syriskfödde Philipp Stamma i en match. Philidor vann 8 partier, spelade ett parti remi och förlorade ett parti. Samma år spelade Philidor också många partier mot en annan stark spelare, Sir Abraham Janssen, som då var den bästa spelaren i England, och förmodligen den

bästa spelaren Philidor någonsin mötte. Philidor vann ca 3 av 4 partier mot Janssen.

1754 återvände Philidor till Frankrike, efter nio års frånvaro, framförallt i Holland och England. Efter att i princip ha besegrat allt motstånd under sina resor var det dags att möta sin läromästare De Legall i en titelmatch. Matchen arrangerads 1755 och Philidor gick segrande ur duellen och kunde överta tronen som bästa schackspelare i världen.

Philidor spelade också blindschack, och på schackklubben på St. James Street mötte han den 9 maj 1783 tre motståndare samtidigt. Philidor lät alla tre motståndare spela vit samt att en av dem fick en pjäs mer från start.

Många trodde då att framtida generationer aldrig skulle klara en sådan bedrift. Även när han var 67 år gammal, spelade han blindschacksuppvisningar i London.

Philidor hade vänner som exempelvis de franska filosoferna Voltaire och Rousseau, samt Benjamin Franklin och den berömda engelska skådespelaren David Garrick (1717 – 1779).

Philidor hade stor förståelse för det relativa värdet av pjäserna, och han var införstådd med vikten av att kontrollera centrum och böndernas strukturer. Han kände väl till hur man skulle spela med fribönder samt betydelsen av svaga och starka pjäser, utrymmesfördelar, öppna filer etc. År 1749 publicerade Philidor sin berömda bok Analyse du Jeu des Échecs. Boken trycktes i flera upplagor och översattes till engelska, tyska, ryska och italienska. I boken analyserar Philidor nio olika spelöppningar, de flesta i syfte att skapa starkt centrum.

I boken analyserar han även torn och löpare mot torn, samt torn och bonde mot torn i slutspel och vad som kom att kallas ”Philidors position”. Boken var även den första som beskriver hur man spelar mittspel, samt väsentlig schackstrategi i dess helhet. Han presenterade begrepp som blockad, profylax, positionella offer och böndernas rörlighet.

Philidor har även en spelöppning uppkallad efter sig, ”Philidor försvar” med öppningsdragen 1. e4 e5 2. Nf3 e6.

I december 1792, vid en ålder av 65 flydde Philidor till England på grund av den franska revolutionen (1789 – 1799) och att hans namn fanns med på den revolutionära listan, som inrättades av Convention Nationale. Att Philidor fanns med på listan berodde troligen inte på hans åsikter utan på att hans familj tjänstgjorde åt kungahuset. Philidor avled den 31 augusti 1795 i London och begravdes på St. James kyrkogård. Några dagar senare lyckades hans släktingar få hans namn borttaget från listan.

Alexandre Deschapelles, 1780–1847

Alexandre Deschapelles var en fransk schackspelare och förmodligen den starkaste spelaren i världen omkring 1800 — 1820. Deschapelles var av ädelt ursprung. Han gick med i den berömda militärakademin i Brienne-Le-Château, där de unga Napoléon Bonaparte hade gått under åren 1779 till 1784, men på grund av det kaos som rådde så stängdes skolan innan han kunde ta sin examen. I en strid vid Fleurin 1794 förlorade han sin högra arm och drömmen om en militär karriär krossades.

Efter Philidors död 1795 blev det en period av tystnad i schackvärlden men omkring 1798 dök det så småningom upp en fransk spelare värdig att utmana tronen efter Philidor. Han hette Alexandre Louis Honoré LeBreton Deschapelles, och verkade komma från ingenstans. Deschapelles påstod sig ha lärt sig allt han behövde veta om schack på bara fyra dagar. Han lär ha utryckt följande:

Jag köpte ett schackspel och på fyra dagar hade jag lärt mig dragen. Jag spelade mot Bernard som hade lyckats vinna över Philidor. Jag förlorade den första dagen, den andra och den tredje dagen, men på den fjärde dagen lyckades jag vinna. Schack har för mig varit, och är, en stor passion som aldrig försvinner, och som behåller mitt intellekt oavsett sjukdomar eller ålder.

Deschapelles hade en omåttlig aptit för spel. Han utmärkte sig, inte bara på schack, men också på dam, biljard, whist, och andra spel. Från och med 1798 bosatte sig Deschapelles bildligt talat på Café de La Régence där han snabbt kom att bli den som dominerade schacket. Descapelles utmanade de bästa schackspelarna i Tyskland och vann mot dem alla. 1820 tog han sig an Bourdonnais som sin schackelev.

I april 1821, besökte John Cochrane, då 23 år, Frankrike. Deschapelles, Bourdonnais och Cochrane möttes i en triangelturnering. Descapelles vann över Cochrane med 6-1 men förlorade mot Bourdonnais med 7-0.

1822 gav Deschapelles upp schackspelet, troligen eftersom Bourdonnais vid det här laget var en bättre spelare.

Deschapelles återupptog dock spelet 1836 efter 14 års uppehåll. Han spelade oavgjort mot Saint-Amant med handikapp, han vann mot Wilhelm Schulten i Tyskland i 1842 även där fick motståndaren handikapp. Därefter lyckades hann vinna en match om 5 partier mot Saint-Amant.

Det är svårt att bedöma Deschapelles spelstyrka eftersom han mest spelade med handikap. Han var ingen teoretiker, läste inga schackböcker och var svag i öppningsspelet.

Louis de la Bourdonnais 1795-1840

Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais, fransk schackspelare och betraktad som inofficiell världsmästare från 1821, då han slog sin schacklärare Alexandre Deschapelles, och fram till sin död 1840.

Olikt Deschapelles, sökte Bourdonnais aktivt upp de starkaste motståndarna. Efter att på ett övertygande sätt ha slagit den lysande John Miles Cochrane 1821 i Paris reste Bourdonnais till London 1823 och spelade mot William Lewis rankad som den då bäste spelaren i England. Bourdonnais vann matchen med 5 vinster, 2 remier och ingen förlust.

Två år senare återvände han till London, där slog han alla uppstickare, inklusive Lewis igen, och under tiden gifte han sig med den engelska flickan, Eliza Waller Gordon, i juli, 1825.

1833 skrev Bourdonnais en bok, ”Nouveau Traite du Jeux des Echecs,” (Nyheter i schack) samtidigt som han försökte återhämta sig från sina finansiella motgångar orsakade av dåliga investeringar i mark. 1834 nådde Bourdonnais slutligen toppen av sin schackkarriär.

Bourdonnais blev då utmanad av den irländske Alexander McDonnell som då var Englands bästa spelare. Till skillnad från andra matcher från den tiden var denna match en lång serie av partier och totalt spelade de 85 partier. Matchen spelades i Westminster Chess Club.

Bourdonnais vann 45 partier och MacDonnell vann 27, resten slutade remi. Den sista matchen avbröts när Bourdonnais var tvungen att sköta några finansiella affärer samtidigt som McDonnell insjuknade. McDonnell dog innan matchen kunde återupptas. Han begravdes på Kensal Green i London. Denna match mot Alexander McDonnell var ansedd som en match om världsmästerskapet och är Bourdonnais mest kända match.

Le Palamède var världens första tidskriften ägnas åt schackspelet. Den grundades i Frankrike 1836 av Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais.

Bourdonnais dog utfattig i London i december 1840, efter att ha tvingats sälja alla sina ägodelar, inklusive sina kläder, för att tillfredsställa sina borgenärer. Han blev begravd bara ett stenkast bort från sin gamla rival Alexander McDonnell, på Kensal Greens kyrkogård i London.

Pierre Charles Fournier de Saint-Amant 1800-1872

Pierre Charles FOURNIER de Saint-Amant var en ledande fransk schackspelare och redaktör för schacktidskriften Le Palamède, en tidning som Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais grundade 1836. Tidskriften upphörde att publiceras 1839, men återupplivades i december 1841 av Saint-Amant, som fortsatte att publicera den fram till slutet av 1847.

Saint-Amant spelade på Café de La Régence, där han också var Alexandre Deschapelles elev. Under många år spelade han jämt mot starka spelare som Boncourt, och han fick handikapp med en bonde och två drag i sina möten med Deschapelles och Bourdonnais. Mellan 1834 – 1836 ledde han ett lag i Paris som vann båda matcherna i korrespondensschack mot Westminster Club, Englands då ledande schackklubb.

Efter Bourdonnais död 1840, ansågs han som Frankrikes bästa spelare.

Han spelade två matcher mot Staunton 1843. Den första, i London, vann han med 3 ½-2 ½, men han förlorade returmatchen i Paris strax före jul samma år med 13-8. Han är mest känd för sin match mot Howard Staunton 1843 som ofta anses ha varit en inofficiell match för världsmästerskapet i schack.

Howard Staunton möter Pierre Charles Fournier Saint-Amant, den16 december 1843.

1858 deltog Saint-Amant i en turnering i Birmingham, England. Han vann den första omgången, men förlorade den andra med en 2–1 mot Ernst Falkbeer.

Howard Staunton, 1810 – 1874

Howard Staunton var schackspelets främsta företrädare i England både som spelare och teoretiker. Han har blivit känd bland annat genom Stauntongambit i holländskt försvar.

Han är också ihågkommen för de schackpjäser han använde, de så kallade Stauntons schackpjäser. Staunton var även en framstående kännare av Shakespeare och utgav textkritiska arbeten om honom. Staunton blev världen bästa spelare efter att han besegrade fransmannen Saint-Amant 1843.

Utsikt från Knightsbridge i Hyde Park inför den stora internationella utställningen 1851, tillägnad de kungliga kommissionärerna.

1851 arrangerade Staunton den första internationella schackturneringen i London. Tävlingen organiserades på grund av firandet av en internationell industriutställning på Hyde Park vilket satte London på kartan som det ledande schackcentrat i världen.

Vinnaren i den turneringen blev Adolf Anderssen som då tog över tronen som världens starkaste spelare.

Efter 1851 fick Staunton ge upp sin schackkarriär på grund av sjukdom.

Men 1858 gjordes ett försök med att organisera en match mellan Staunton och Morphy, men detta misslyckades. Morphy skyllde på att Staunton vilselett honom för att undvika matchen, men Staunton menade att han hade pensionerats från de stora tävlingarna på grund av sin sjukdom.

Från 1845 och fram till hans död 1874 skrev Staunton artiklar i en schackkolumn i den illustrerade tidningen London-Nyheterna. Han skrev även läroböcker om schack, och särskilt Schackspelarens handbok från 1847 blev en bok som många klubbspelare i England läste. Hans böcker, och hans skrivande för tidningar och tidskrifter, hade världsomfattande inflytande.

Staunton spelade oftast två av de viktigaste moderna öppningarna, det sicilianska försvaret, och den engelska öppningen som i och med detta växte i popularitet.

Staunton dog plötsligt av hjärtsjukdom, den 22 juni 1874 vid sitt skrivbord i färd med att skriva en artikel om schack. Han arbetade samtidigt på att avsluta sin sista schackbok, Schack, teori och praktik, som publicerades 1876.

Adolf Anderssen 1818-1879

Karl Ernst Adolf Anderssen föddes i Breslau, Preussen, nuvarande Woclaw, Polen, den 6 juli 1818. Han kom från en fattig familj och hans far lärde honom spela schack vid 9 års ålder. År 1842 publicerade han en bok med 60 schackproblem som kallas ”Aufgaben Fur Schachspieler.”, Uppgifter för schackspelare.

Omkring 1845 tog Anderssen examen i matematik vid universitetet i Breslaus där han senare också blev professor i matematik.

År 1846 blev han redaktör för en av de första schackmagasinen i Tyskland, Schachzeitung (Schacktidsskriften), som senare hette Tyska Schacktidsskriften.

Den 15 juli 1851 vann Anderssen en internationell turnering i Crystal Palace, Hyde Park, London, i samband med den stora industriutställningen. Han besegrade Lionel Kieseritzky (2.5-0.5), Josef Szen (4-2), Howard Staunton (4-1), och Marmaduke Wyvill (4,5-2,5).

Segern betydde att Anderssen blev ny inofficiell världsmästare. Anderssen representerade då Berlins schackklubb. Prissumman uppgick till 355 brittiska pund. Anderssens parti mot Kieseritsky har gått till historien som ”Det odödliga partiet”.

Den 25 december 1858 åkte Anderssen till Paris för att spela mot Paul Morphy. Det första började den 12 april 1859, på Hotel Breuteuil i Paris. Anderssen förlorade matchen med 3-8 (2vinster, 2 remier, 7 förluster).

Den första matchen som spelades på tid, var Anderssens match Kolisch på London Chess Club i augusti, 1861. Ett timglas gav varje spelare 2 timmars betänketid och minst 24 drag.

Anderssens vann matchen med 5-4. Året därpå vinner han en stor tävling i London före Paulsen, Owen, MacDonnell, Dubois och Steinitz. Detta var den första Round-Robin turnering där alla spelare mötte alla. I juli 1866 i London förlorade han en match mot William Steinitz. Den matchen var den första där mekaniska klockor användes.

Anderssen var aktiv schackspelare fram till sin död 1879. Han deltog i 12 turneringar mellan 1851 och 1878. Han vann 7 av dessa (London 1851, London 1862, Hamburg 1869, Bartendrar 1869, Baden 1870, Crefeld 1871, Leipzig 1876).

Arpad Elo som uppfann ELO ratingsystem gjorde en retroaktiv bedömning av historiska spelare. Systemet uppskattade att Anderssen var den första spelaren med en rating över 2600. Chessmetrics rankar Anderssen som en av de fem bästa spelarna under större delen av perioden från 1851 till strax före sin död 1879. Steinitz utryckte följande ”vi kan alla lära av Morphy och Anderssen om hur man genomför ett kungsangrepp, kanske har jag själv inte har lärt mig tillräckligt. ”

Paul Morphy, 1837 – 1884

Morphy föddes i New Orleans, Louisiana, USA. Han lärde sig spela schack i unga år och vid nio års ålder ansågs han vara en av de bästa spelarna i New Orleans. Det året besökte General Winfield Scott staden, och lät sina värdar veta att han önskade en kväll med schackspel mot någon stark lokal spelare.

Schack var något som Scott njöt av och han ansåg sig själv vara en formidabel spelare. Efter middagen sattes schackpjäserna upp och Scott ’ s motståndare fördes in, det var den blott 9 år gamla Morphy. Scott blev först kränkt, men efter en stund gav han samtycke till att spela efter att ha blivit försäkrad om att hans önskemål följts och att pojken var ett värdigt motstånd.

Morphy vann mycket lätt över Scott och i ett parti blev Scott matt efter endast 6 drag.

Vid bara tolv års ålder, besegrade Morphy den ungerska mästare Johann Löwenthal i en match om tre partier (bilden).

Efter att ha vunnit amerikanska mästerskapen åkte han till Europa 1858, där besegrade han alla sina motståndare mycket lätt. Han mötte dock inte Howard Staunton som då ansågs som världens då bäste spelare. Staunton vägrade möta Morphy då han ansåg att han inte hade tid på grund av sitt yrke som läkare och att Morphy var en professionell schackspelare, till skillnad från honom själv. Morphy hyllades av de flesta som världens bäste schackspelare mellan 1858-1859.

Den 4 april 1859 hölls en ceremoni i Paris där en lagerkrans placerades på en byst över hans huvud. Morphy förklarades av församlingen som ”den bästa schackspelare som någonsin levt”. Vid en liknande sammankomst i London, dit han återvände våren 1859, proklamerades Morphy igen som ”världens mästare”. Han var också inbjuden till drottning Victoria.

Morphy var så dominerande att Europas schackmästare inte kunde utmana honom utan någon form av handikapp.

Hans spel karakteriserades av briljanta kombinationer, och han låg långt före sina motståndare i speluppfattning. Morphy gav även många uppvisningar i blindschack där han besegrade åtta motståndare åt gången.

Morphy åkte tillbaka till USA efter mindre än ett år i Europa. Han vägrade därefter också att spela mer schack under resten av sitt liv. Morphy levde resten av sitt liv hos sin mor i New Orleans. I USA har hans minne alltid hyllats trots hans korta karriär. Morphy har kallats ”Schackets stolthet och sorg” eftersom han hade en lysande schackkarriär men drog sig tillbaka från spelet medan han fortfarande var ung. Han avled 1884 av en hjärnblödning.