Officiella världsmästare

Aktuellt: Allsvenskan startar den 21 okt. DM i Blixt den 17 nov. OskarshamnsMästerskapet den 15 dec.

Oskarshamns Schacksällskap

Vi gör det möjligt för alla intresserade att spela schack i Oskarshamn!!

 

Inofficiella världsmästare

 

Ruy López de Segura,

≈1560,

Leonardo da Cutri≈1575,

Paolo Boi och ≈1575,

Alessandro Salvio,≈1600,

Gioacchino Greco, ≈1620,

Legall de Kermeur,

cirka 1730–1747,

Francois-André Philidor,

cirka 1747–1795,

Alexandre Deschapelles,

cirka 1800–1820,

Louis de la Bourdonnais,

cirka 1820–1840,

Pierre St. Armant, 1840–1843

Howard Staunton,1843–1851,

Adolf Anderssen, 1851–1858,

Paul Morphy, 1858–1859,

Adolf Anderssen, 1858–1866,

 

Officiella världsmästare.

 

Wilhelm Steinitz, 1886–1894,

Emanuel Lasker, 1894–1921,

José Raúl Capablanca, 1921–1927,

Aleksandr Alechin, 1927–1935,

Max Euwe, 1935–1937,

Aleksandr Alechin, 1937–1946,

Michail Botvinnik, 1948–1957,

Vasilij Smyslov, 1957–1958,

Michail Botvinnik, 1958–1960,

Michail Tal, 1960–1961,

Michail Botvinnik, 1961–1963,

Tigran Petrosian, 1963–1969,

Boris Spasskij, 1969–1972,

Bobby Fischer, 1972–1975,

Anatolij Karpov, 1975–1985,

Garri Kasparov, 1985–1993,

 

Utbrytningen från FIDE

1993–2006

 

Garri Kasparov, 1993–2000,

Vladimir Kramnik, 2000–2006,

 

FIDE världsmästare 1993–2006

 

Anatolij Karpov, 1993–1999,

Aleksandr Chalifman, 1999–2000,

Viswanathan Anand, 2000–2002

Ruslan Ponomarjov, 2002–2004

Rustam Kasymdzjanov, 2004–2005

Veselin Topalov, 2005–2006

 

FIDE världsmästare efter 2006

 

Vladimir Kramnik, 2006–2008

Viswanathan Anand, 2008–2013

Magnus Carlsen, 2013-

 

 

Wilhelm Steinitz, 1836-1900

 

 

Wilhelm (senare William) Steinitz var den första officiella världsmästaren mellan 1886 - 1894. Han var också en mycket inflytelserik författare och schackteoretiker. Steinitz föddes den 17 maj 1836, i ett judiskt getto i Prag, som då var en del av Österrike. Steinitz lärde sig att spela schack vid 12 års ålder.

 

När han var 21 år lämnade han Prag och flyttade till Wien för att studera på universitet och det var vid den tiden som han också började träna och spela mer seriöst. Steinitz förbättrades snabbt i schack under slutet av 1850-talet och 1859 var rankad som 3:a i Wien och 1861 var han Österrikes starkaste spelare. Under denna period fick han smeknamnet "Österrikes Morphy".

 

Steinitz etablerade sig som en av världens bästa spelare, då han 1866 vann över Adolf Anderssen i en internationell turnering i London med 8 vinster mot Anderssens 6 vinster.

 

I en tävling i Wien 1873 införde Steinitz en helt ny och mer positionell spelstil än den attack-stil med många offer som var vanlig på den tiden. Den nya stilen visade sig vara överlägsen den gamla och har sedan dess varit grunden till dagens moderna spel. Spelstilen blev dock kontroversiell och en del ansåg det vara fegt att spela på det sättet.

 

Mellan 1873 och 1882 spelade Steinitz inga turneringar, förutom att han spelade en match mot Blackburne 1876 som han vann med 7-0. Under denna period spelade Steinitz istället många uppvisningar i blindschack som var en viktig del av en professionell schackspelares inkomster på den tiden.

 

Steinitz återvände till turneringsspelet 1882 och en turnering i Wien som då ansågs som den starkaste schackturneringen genom tiderna. Trots en skakig inledning tog han första priset tillsammans med Szymon Winawer, före James Mason, Johannes Zukertorts, George Henry Mackenzie, Joseph Blakburne, Berthold Englisch, Louis Paulsen och Michail Chigorin.

 

1886 kom man överens om att Steinitz och Zukertorts skulle spela en VM-match, fördelad mellan New York, St. Louise och New Orleans. Matchens segrare blev den som först vann 10 partier. Efter de fem första matcherna som spelades i New York ledde Zukertorts med 4 – 1, men till slut vann Steinitz med 12 ½ – 7 ½ (tio segrar, fem oavgjorda, fem förluster).

 

Trots att han ännu inte officiellt var amerikansk medborgare, ville Steinitz att Förenta staternas flagga skulle placeras bredvid honom under matchen. Han blev amerikansk medborgare den 23 november 1888, efter att ha varit bosatt i fem år i New York, och bytte sitt förnamn från Wilhelm till Vilhelm.

 

Den amerikanska schackkongressen började 1887 arbeta på att utarbeta regler för det framtida genomförandet av världsmästerskapet och 1894 arrangerades en VM match mellan Steinitz och Emanuel Lasker.

 

 

Emanuel Lasker (till höger) i ett parti mot Steinitz i VM-finalen 1894 i New York.

 

Matchen spelades i 1894, i New York, Philadelphia, Montreal och Quebec. Steinitz hade tidigare förklarat att han skulle vinna utan tvekan, så det kom som en chock när Lasker vann det första partiet. Steinitz svarade genom att vinna den andra, och kunde behålla balansen till den sjätte.

 

Lasker vann sedan alla partier från rond 7 till 11 då Steinitz bad om en veckas vila. När matchen återupptogs såg Steinitz bättre ut och vann trettonde och fjortonde partiet.

 

Lasker vann sedan den 15 och 16 ronden, och Steinitz kunde sedan inte kompensera för sina förluster. Lasker vann med tio segrar, fem förluster och fyra remier. Steintz fick en returmatch 1896 i Moskva men blev totalt utspelad av Lasker, som vann med 10 segrar, 5 remier och bara 2 förluster.

 

Steinitz avled 12 augusti 1900 av en hjärtinfarkt på Manhattans stadssjukhus. Steinitz är begravd på en Kyrkogård i Brooklyn, New York.

 

 

 

Emanuel Lasker, 1868-1941

 

 

Emanuel Lasker, var en tysk schackspelare, matematiker, och filosof. Han var världsmästare i schack i 27 år (från 1894 till 1921). Lasker var en av de mest dominerande mästarna, och han är fortfarande allmänt betraktas som en av de starkaste spelarna någonsin.

 

Det sägs att Lasker använde en "psykologisk" inställning till spelet, och även att han ibland avsiktligt spelade tveksamma drag för att förvirra motståndare. Senare analyser visade dock att han var före sin tid och att han använde ett mer flexibelt synsätt än sina motståndare, vilket förbryllade många av dem.

 

Lasker föddes den 24 december 1868 i Berlinchen i Neumark, nuvarande Barlinek i Polen. Vid elva års ålder flyttade han till Berlin för att studera matematik, där han då bodde med sin 8 år äldre bror Berthold, som lärde honom att spela schack.

 

 

Enligt Chessmetrics var Berthold bland världens tio bästa spelare i början av 1890-talet. För att komplettera sina inkomster spelade Emanuel Lasker schack-och kortspel framförallt på Café Kaiserhof.

 

Lasker tog ett stort steg mot eliten 1889, då han vann Café Kaiserhofs årliga vinterturnering samt en annan stor tävling som hölls i Breslau vilket gjorde att Lasker fick titeln Stormästare. Lasker slutade sedan tvåa i en internationell turnering på Amsterdam, före några kända mästare, inklusive Isidore Gunsberg som bedömdes som den näst starkaste spelaren i världen på den tiden.

 

År 1890 slutade han trea i en turnering i Graz, och i en turnering i Berlin samma år delade första pris med sin bror Berthold. Under våren 1892, vann han två turneringar i London, den andra och betydligt starkare av dessa vann han utan att förlora ett enda parti.

 

I en turnering i New York 1893, vann han alla tretton partier vilket är en av de få gånger i schackets historia som en spelare har uppnått ett så bra resultat i en turnering med bara starka spelare.

Bilden; Deltagare i New York turneringen1893

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1892 grundade Lasker den första av hans schacktidningar, The London Chess Fortnightly, som publicerades från den 15 augusti 1892 till 30 juli 1893.

 

Lasker utmanade Siegbert Tarrasch, som då hade vunnit tre på varandra följande starka internationella turneringar, i Breslau 1889, Manchester 1890, och Dresden 1892. Tarrasch avböjde dock utmaningen, och hävdade att Lasker först skulle bevisa sitt mod genom att försöka vinna en eller två stora internationella evenemang. I stället utmanade Lasker den regerande världsmästaren Wilhelm Steinitz.

 

Matchen spelades 1894, i New York, Philadelphia och Montreal. Steinitz hade tidigare förklarat att han skulle vinna utan tvekan, så det kom som en chock när Lasker vann det första partiet. Steinitz svarade genom att vinna den andra, och det blev jämt fram till det 6:e partiet.

 

Lasker vann sedan 5 partier i rad och Steinitz bad om en veckas vila. När matchen återupptogs såg såg det ut somm att Steinitz var på väg att utjämna men Lasker lyckades vinna övertygande med tio segrar, fem förluster och fyra remier. Lasker blev därmed den andra formellt erkända världsmästaren i schack, och bekräftade sin titel genom att slå Steinitz ännu mer övertygande i sin returmatch 1896 – 97 med tio segrar, två förluster och fem remier.

 

1907 blev Lasker utmanad av Frank J. Marshall. Trots Marshalls aggressiva spel kunde han inte vinna ett enda parti mot Lasker som vann med 11 ½ − 3 ½. Året därpå, 1908, mötte Lasker Tarrasch i en VM-match som spelades i Düsseldorf och i München. Tarrasch var övertygad om att schackspelet styrdes av en exakt uppsättning principer där styrkan i ett schackdrag i fanns i dess logik, inte i dess effektivitet. Tarrasch ansåg att Lasker var en caféspelare som vann sina partier tack vare tvivelaktiga trick, medan Lasker hånade Tarrasch som en spelare som glänste mer i salongerna än på schackbrädet. Vid invigningen vägrade Tarrasch att prata med Lasker, bara säga: "Mr. Lasker, jag har bara tre ord att säga till er: Schack och matt!"

 

Lasker gav ett lysande svar på schackbrädet, genom att vinna fyra av de första fem partierna, och spela en typ av schack som Tarrasch inte kunde förstå. Till exempel, i det andra spelet efter 19 drag uppstod en situation där Lasker var en bonde ner, med en dålig biskop och dubbelbönder. Vid det här tillfället verkade Tarrasch var vinnande, men 20 flyttar senare var han tvungen att ge upp. Lasker vann så småningom med 10 ½ − 5 ½ (åtta segrar, fem remier och tre förluster). Tarrasch hävdade att det våta vädret var orsaken till hans nederlag.

 

Emanuel Lasker utmanades av Carl Schlechter i en VM match 1910. Den spelades från den 7 januari till den 10 februari 1910 i Wien och Berlin. Schlechter var en blygsam gentleman, som i allmänhet hade svårt att vinna de stora schackturneringarna genom sin fredliga böjelse, hans brist på aggressivitet och hans villighet att acceptera de flesta remierbjudande av sina motståndare, ca 80% av hans partier slutade med remi.

 

Villkoren för matchen har debatterats av schackhistoriker. Schlechter accepterade att spela under mycket ogynnsamma förhållanden, särskilt att han skulle behöva vinna med två poängs övervikt för att förklaras som vinnaren av matchen. Matchen var ursprungligen tänkt att bestå av 30 partier, men när det blev uppenbart att det inte fanns tillräckligt med pengar (Lasker krävde en avgift på 1 000 mark per spelat parti), så minskades antalet partier till tio, vilket gjorde en 2 poängsövervikt allt mer svårare.

 

I början av matchen försökte Lasker att attackera men Schlechter hade inga svårigheter att försvara sig, så de fyra första partierna slutade oavgjort. I det femte partiet hade Lasker en stor fördel, men begick en blunder som kostade honom partiet vilket innebar att Schlechter ledde matchen med en poäng. När ett parti återstod så ledde Schlechter med 5-4 och hade möjligheter att vinna matchen i det avgörande 10e partiet. Schlechter stod på klar vinst efter 35 drag men lyckades tappa övertaget och partiet slutade med remi vilket innebar att Lasker behöll sin VM titel.

 

Lasker mötte sedan David Janowski i en VM-match som spelades från 8 november-8 december 1910 i Berlin, där Lasker försvara sin titel framgångsrikt och vann med förkrossande 9½−1½. Janowski förstod inte Laskers drag, och efter hans första tre förluster förklarade han för Edward Lasker, att "din namne, spelar så dumt att jag inte ens kan titta på schackbrädet när han tänker. Jag är rädd att jag inte kommer att göra något bra i denna match”.

1911 fick Lasker en utmaning om VM titeln från José Raul Capablanca.

 

Laskers villkor kunde dock inte accepteras av Capablanca, särskilt kravet på att Capablanca var tvungen att vinna med 2 poängs övervikt för att bli ny världsmästare. Förhandlingarna återupptogs 1914 vid turnering i St. Petersburg där Capablanca föreslog en uppsättning regler för genomförandet av VM-matchen, som accepterades av alla ledande aktörer, inklusive Lasker.

 

Under senare delen av 1912 inledde Lasker även förhandlingar om en titelmatch med Akiba Rubinstein, vars turneringsresultat de föregående åren varit i paritet med Laskers. De två spelarna gick med på att spela en match om Rubinstein kunde höja sina insatser, men Rubinstein hade få rika vänner så matchen spelades aldrig. Denna situation visade på några av de brister som fanns avseende reglerna för ett världsmästerskap.

 

I januari 1920 undertecknade Lasker och Capablanca ett avtal om att spela en VM-match 1921. Matchen spelades i mars-april 1921 i Havanna och skulle avgöras i 24 partier, där den första spelaren som uppnådde 12 ½ poäng, eller vann åtta partier, skulle bli världsmästare. Om matchen slutade 12-12 skulle Lasker behålla titeln. Efter 14 partier ledde Capablanca med 9-5 då Lasker gav upp matchen.

 

Lasker var en spelare som följde Steinitz principer, och båda visade en helt annan schackstil än den tidigare "romantiska stilen". Tack vare Steinitz och Lasker blev den positionella spelstilen allt vanligare.

 

 

José Raúl Capablanca y Graupera, 1888-1942

 

 

Capablanca föddes i Havanna den 19 november 1888. Han lärde han sig spelets regler vid fyra års ålder genom att titta på sin far när han spelade med sina vänner. Vid ett tillfälle påpekade han ett mindre bra drag av sin far och det dröjde inte länge förrän han kunde vinna över sin far.

 

Vid åtta års ålder började han spela i Havanna Chess Club, som hade stått värd för många viktiga tävlingar. 1905 gick Capablanca med i Manhattan Chess Club, och erkändes snart som klubbens starkaste spelare.

 

Han var särskilt dominant i snabbschack och vann en turnering 1906 där den regerande världsmästaren Emanuel Lasker deltog. 1908 lämnade han universitetet för att koncentrera sig på schack. Vid 17 års ålder blev han kubansk mästare då han besegrade Juan Corzo.

 

 

Capablancas skicklighet i snabbschack ledde till en omfattande turné i USA 1909. Han spelade 602 partier i 27 städer med ett vinstresultat på 96,4%. Detta resultat innebar att fick spela en match mot Frank Marshall, den amerikanska mästaren som 1904 vunnit Cambridge Springs turneringen före världsmästaren Emanuel Lasker och Dawid Janowski. Capablanca besegrade Marshall med 15 – 8, en marginal jämförbar med vad Emanuel Lasker uppnått mot Marshall.

 

Efter matchen sa Capablanca att han aldrig hade öppnat en bok om schacköppningar. 1911 spelades en turnering i San Sebastián vilken var en av de starkaste turneringarna som hölls på den tiden, där alla världens ledande spelare tävlade utom världsmästaren, Lasker. Före turneringen motsatte sig vissa spelare att Capablanca skulle få delta eftersom han inte hade fullgjort inträdeskravet som innebar minst ett tredje pris i två mästarturneringar.

 

Capablanca vann briljant mot Bernstein i den första omgången, och mer enkelt mot Nimzowitsch, och förbluffade schackvärlden genom att vinna hela tävlingen, före spelare som Akiba Rubinstein, Milan Vidmar, Frank Marshall, Carl Schlechter och Siegbert Tarrasch. Capablanca erkändes nu som en seriös utmanare om VM-titeln.

Capablanca utmanade så Emanuel Lasker 1911 i match om världsmästartiteln. Lasker accepterade hans utmaning men hade 17 villkor egna villkor för matchen. Capablanca invände mot några av villkoren, som gynnade Lasker, och matchen kom aldrig till stånd.

 

1913 accepterade Capablanca ett jobb i det kubanska utrikesdepartementet, vilket gjorde honom ekonomiskt oberoende för livet. Capablanca hade dock inga särskilda uppgifter på departementet, men förväntades fungera som en slags ambassadör som skulle sätta Kuba på kartan varhelst han reste.

 

Hans första instruktioner var att åka till Sankt Petersburg, där han skulle spela i en stor turnering. På vägen gav han samtidigt uppvisningsmatcher i London, Paris och Berlin, där han också spelade matcher mot Richard Teichmann och Jacques Mies, vilka han besegrade. I Sankt Petersburg spelade han liknande matcher mot Alexander Alekhine, Eugene Znosko-Borovsky och Fjodor Duz-Chotimirsky. Capablanca förlorade ett parti mot Znosko-Borovsky och vann resten av partierna.

 

1914 kom så den stora turneringen i Sankt Petersburg där Capablanca var en given deltagare och där han för första gången konfronterade Lasker. Turneringen spelades i flera etapper där Capablanca vann den första delen, 1,5 poäng före Lasker. I finalspelet lyckades dock Lasker ta flest poäng och Capablanca slutade tvåa, men 3,5 poäng före Alekhine. Alekhine kommenterade efter turneringen att han aldrig sett en sådan spelare med sådan snabbhet i förståelsen för spelet, och att han kom tvåa efter Lasker måste helt tillskrivas hans ungdomlighet.

 

Efter det misslyckade försöket att få till stånd en VM match mot Lasker tidigare började Capablanca nu utarbeta regler för genomförandet av framtida VM-utmaningar. Dessa regler accepterades av de bästa spelarna i Sankt Petersburgs-turneringen, inklusive Lasker. Huvudpunkterna var att mästaren måste vara beredd att försvara sin titel en gång om året och att matchen bör vinnas av den förste spelaren som vinner sex eller åtta partier och insatsen ska vara minst £1 000 (ett värde som 2013 motsvarade ca £26 000 eller $44 000).

 

I januari 1920 undertecknade Emanuel Lasker och Capablanca ett avtal om att spela en VM-match 1921. Lasker gav dock VM-titeln till Capablanca redan den 27 juni 1920 då han frivilligt avstod den. Lasker hade tidigare gjort en liknande klausul med Akiba Rubinstein. Lasker insisterade på att han var utmanaren 1921 och Capablanca nu var mästaren. Lasker sa "du har förtjänat titeln, inte av formalitet i en utmaning, utan av din lysande behärskning." Matchen spelades under mars – april 1921. Lasker gav upp efter fjorton partier, då hade han förlorat 4 partier och inte vunnit något parti.

 

1922 vann Capablanca en turnering i London med 13 poäng av 15 möjliga och utan förluster, före Alexander Alekhine på 11 ½, Milan Vidmar (11), och Akiba Rubinstein (10 ½). I samband med den turneringen föreslog Capablanca att partierna i VM-matcherna skulle begränsas till 5 timmar med en tidsfrist på 2 ½ timma för de 40 första dragen. Mästaren måste försvara sin titel inom ett år efter att ha mottagit en utmaning från en erkänd mästare. under detta år gav Capablanca en simultanuppvisning i Cleveland, USA, mot 103 motståndare, den största i historien för den tiden. Capablanca vann 102 partier och spelade en remi och slog därmed rekord för den tidens bästa vinstprocenten någonsin i en stor simultanuppvisning.

 

Vid en turnering i New York 1924 kom Capablanca på en andraplats efter Emanuel Lasker men före Alekhine. Capablanca förlorade ett parti mot Richard Réti i den femte omgången vilket var hans första förlust i tävlingssammanhang på åtta år. En grupp argentinska affärsmän, uppbackad av en garanti från Argentinas president, utlovade medel för en VM-match mellan Capablanca och Alekhine 1927. Nimzowitsch motsatte sig detta då han ansåg att han var den rättmätige utmanaren. Capablanca gav Nimzowitsch tid att till den 1 januari 1927 göra en insättning för att arrangera en match. Nimzowitsch satsade dock inga pengar på en titelmatch utan i stället blev det Alekhine som kom att utmana Capablanca i en match som inleddes i september 1927 i Buenos Aires.

 

Eftersom Capablanca hade vunnit New York Chess Tournament 1927 på ett överlägset sätt och aldrig förlorat något parti mot Alekhine, var den kubanska mästaren en klar favorit i VM matchen. Alekhine vann dock matchen med 6 segrar, 3 förluster och 25 remier vilket blev den längsta formella VM-matchen fram till tävlingen 1984 – 85 mellan Anatolij Karpov och Garry Kasparov. Alekhines seger överraskade nästan hela schackvärlden. Capablancas förberedelser inför matchen var minimala medan Alekhine hade studerat Capablancas partier grundligt.

 

Alekhine antydde att Capablanca hade varit övermodig. Enligt Kasparov gjorde Alekhine många små felaktigheter men Capablanca utnyttjade inte dessa eftersom som han inte ville koncentrera sig tillräckligt intensivt. Luděk Pachman menade att Capablanca, som inte var van vid att förlora några partier blev deprimerad över sin onödiga förlust i det elfte partiet. Omedelbart efter att Alekhine vunnit matchen meddelade han att var villig att ge Capablanca en returmatch, på samma villkor som Capablanca hade krävt. Någon returmatch blev det inte på grund av att förhandlingarna bröt ihop. Deras förhållande blev alltmer bittert på grund av detta. Vissa hävdar att Alekhine förhalade det hela.

Bilden; Alekhine vs. Capablanca 1927

 

Efter att ha förlorat VM-titeln i slutet av 1927, spelade Capablanca i flera turneringar, i hopp om att stärka sin ansökan om en returmatch. Mellan 1928 - 1931 vann han sex första priser, han var tvåa två gånger och en delad andraplats en gång.

 

Capablanca och Alekhine spelade dock aldrig i samma turnering under denna period, och skulle därefter träffas endast i en turnering i Nottingham, 1936, efter att Alekhine hade förlorat sin världsmästartitel till Euwe året innan.

 

Capablanca hade 1931 vunnit en match mot Euwe med 2 poängs övervikt. Efter att Capablanca vunnit en turnering i Paris 1938 och placerat sig tvåa i en något starkare turnering i Margate 1939, spelade Capablanca för Kuba i den 8: e schackolympiaden, som hölls i Buenos Aires. Capablanca vann guldmedaljen för bästa resultat på toppborden. Capablanca och Alekhine var båda representerade för sina länder i Buenos Aires. Capablanca gjorde ett sista försök att arrangera en VM-match mot Alekhine som hade återtagit VM-titeln 1937.

 

Alekhine avböjde åter och sa att han var tvungen att vara tillgänglig för att försvara sitt nya hemland, Frankrike, då andra världskriget just brutit ut. Den 7 mars 1942, var Capablanca på Manhattan Chess Club i New York City, när han plötsligt kollapsade och fick föras till Mount Sinais sjukhus, där han dog klockan 6:00 påföljande dag. Capablanca stora rival Emanuel Lasker hade dött på samma sjukhus bara ett år tidigare. Capablanca fick en allmän begravning på Havannas kyrkogård i Colón den 15 mars 1942.

Hans gamla rival Alekhine skrev i en hyllning till Capablanca: "... Capablanca blev ryckt från schackvärlden alldeles för tidigt. Med sin död har vi förlorat ett mycket stort schackgeni vars like vi aldrig kommer att se igen”. Emanuel Lasker sa en gång: "Jag har känt många schackspelare, men bara ett schackgeni: Capablanca."

 

Capablanca anses som ett underbarn i schack, och en av de bästa spelarna genom tiderna, vida känd för sin exceptionella slutspelsteknik och sin förmåga att spela snabbschack. Han kunde spela taktiskt schack vid behov, och hade bra teknik i försvarsspelet. Han skrev flera schackböcker under sin karriär, varav Chess Fundamenta ansågs av Michail Botvinnik som den bästa schackboken som någonsin skrivits.

 

Capablancas spelstil inspirerade många spelare, bland annat de framtida världsmästarna Bobby Fischer och Anatolij Karpov.

 

 

 

Alexander Alekhine 1892 - 1946

 

Alexander Alekhine föddes den 31 oktober 1892 i Moskva, Ryssland. Alexander introducerades i schack av sin moder och äldre bror, Alexei, och äldre syster, Varvara (Barbara). Alekhines första kända parti är ett korrespondens-parti från 1902 då han var 10 år gammal. Han deltog i flera korresponens-turneringar fram till 1911 men 1907 deltog han för första gången i en turnering i Moskva.

 

Vid 15 års ålder vann Alekhine ryska mästerskapet för amatörer i Sankt Petersburg. Därefter började han spela i allt starkare turneringar och blev vid 16 års ålder ansedd som en av Rysslands bästa spelare.

 

I januari 1914 vann han sin första stora turnering i Sankt Petersburg, före bland annat Aron Nimzowitsch. Några månader senare blev han tre i en stor turnering, även den i Sank Petersburg, efter Emanuel Lasker och José Raúl Capablanca. Alekhines insats I den turneringen gav honom en stormästartitel samtidigt som han blev en seriös utmanare till världsmästartiteln.

 

Första världskriget bryter ut 1914 och pågår till 1918 vilket innebar färre internationella turneringar. Två år efter kriget så börjar turneringsspelet åter komma igång och Alekhine vinner Moskva City Chess Championship. I oktober samma år vinner han ryska mästerskapet, ett mästerskap som senare kom att definieras som Sovjetunionens första mästerskap i schack. Alekhines bror Alexei tog en tredjeplats i turneringen för amatörer.

 

Mellan 1921 - 1927 vann Alekhine eller delade första pris i ungefär två tredjedelar av de turneringarna där han deltog. Hans mindre bra turneringar var i Wien 1922 där han tog en tredje plats efter Akiba Rubinstein och Richard Réti, och två år senare tog han en tredje plats i New York Chess Tournament efter Emanuel Lasker och världsmästaren José Raúl Capablanca. Alekhine mål vid denna tid var att arrangera en VM-match mot Capablanca. Han tyckte att det största hindret inte var Capablanca, utan kraven i "London Rules" om att utmanaren lägger in en isats på 10.000 (motsvarande cirka $391 000 år 2006), varav den regerande mästraren skulle få över hälften även om han besegrade. Alekhine försökte ordna en VM-match mot Capablanca i november 1921, Rubinstein och Nimzowitsch försökte 1923, men ingen kunde klara startavgiften på US $10.000.

 

Alekhine försökte få ihop ett kapital genom att spela simultanuppvisningar. I New York den 27 april 1924 slog Alekhine nytt världsrekord i blindschack då han mötte 26 spelare samtidigt. Han vann sexton matcher, förlorar fem och spelade fem remier efter tolv timmars spela. Han bröt sedan sitt eget världsrekord den 1 februari 1925 genom att spela tjugoåtta partier blindschack i Paris, han vann tjugotvå, spelade tre remier och förlorade tre.

 

Alekhine hade jobbat i Europa under några år åt kommunistpartiet. Han var gift med en kvinna från Schweiz under den perioden och han kom också att söka franskt medborgarskap 1922. Det skulle dock dröja fram till 1927 innan han fick sitt medborgarskap, och då efter påtryckningar från det franska schackförbundet som ville ha med Alekhine till en stor turnering i London.

 

I oktober 1926 vinner Alekhine en turnering i Buenos Aires. Han vinner också en match mot Max Euwe med 5 ½ – 4 ½ och 1927 lyckas han till slut få till stånd en match om VM-titeln mot Capablanca med hjälp av en grupp argentinska affärsmän och Argentinas president som garanterade insatserna. Matchen spelades från september till november 1927 i Buenos Aires. Alekhine vann matchen genom att vara den som först vann 6 partier. Matchen var den längsta formella VM-matchen fram till 1984 då Anatolij Karpov och Garry Kasparov överträffade detta.

 

Alekhine seger överraskade nästan hela schackvärlden, eftersom han aldrig tidigare hade vunnit ett enda parti över Capablanca. Alekhine hade dock förberett sig mycket väl inför mötet, både fysiskt och med analyser av Capablancas partier. Omedelbart efter att ha vunnit matchen meddelade Alekhine att han var villig att ge Capablanca en returmatch, på samma villkor som Capablanca hade krävt som mästare, dvs utmanaren måste erlägga en startavgift på US $10.000, av vilka mer än hälften skulle gå till regerande mästare även om han besegrades.

 

Förhandlingarna om en returmatch inleddes men dessa bröt ihop flera gånger och ofta när alla trodde att spelarna var överens. Deras förhållande blev allt mer bittert, och någon returmatch kom aldrig till stånd. Stormästaren Robert Byrne skrev att Alekhine medvetet sökt sämre motståndare för sina efterföljande mästerskapsmatcher, snarare än att ge Capablanca en annan chans. Alekhine spelade efter sin seger över Capablanca, två matcher om VM-titeln mot Efim Bogoljubov, 1929 och 1934. Alekhine vann båda matcherna utan några problem.

 

Alexander Alekhine dominerade schacket in i mitten av 1930-talet. Hans kanske mest kända turneringar var de i San Remo 1930 där segrade före Aron Nimzowitsch, samt turneringen i Bled 1931 där han segrade före Bogoljubov. I början på 30-talet började Alekhine dricka ökande mängder alkohol. Hans Kmoch skrev att Alekhine först drack väldigt mycket under turneringen i Bled 1931, och att Alekhine drack stora mängder alkohol 1934 i samband med matchen mot Bogoljubov.

 

Max Euwe ansågs vara en av tre trovärdiga utmanare om VM titeln, de andra var José Raúl Capablanca och Salo Flohr. En match om VM titeln arrangerades 1935 och Euwe lyckades vinna matchen men Alekhine kunde ta tillbaka titeln i en returmatch 1937. Alekhine spelade sedan inga fler titelmatcher, och därmed behöll han sin titel fram till sin död.

 

Alekhine spelade i den stora Olympiaden i schack 1939 då andra världskriget bröt ut. Till skillnad från många deltagare så avbröt Alekhine tävlingen och återvände till Europa och Frankrike där han hade tjänst i den franska armen som officer. Alekhine lyckades spela några turneringar under krigsåren och han sista turnering spelade han Portugal 1946.

 

Alekhine dog 53 år gammal i sitt hotellrum i Estoril, Portugal, den 24 mars 1946. Omständigheterna kring hans död är fortfarande en öppen fråga. Det finns beskrivningar om att Alekhine fick en hjärtinfarkt. I Chess Life Magazine berättar ett vittne till obduktionen att en större köttbit hittats i hans luftstrupe. Vissa har spekulerat i att han mördades av en fransk dödspatrull. Andra undersökningar gör gällande att Alekhine mördades utanför sitt hotellrum av dåvarande Sovjetunionen. Några år senare uttalade sig Alekhines son, Alexander Alekhine, Jr, att "Moskvas hand hade nått sin far".

Alekhine är en av de största angreppsspelare som funnits och kunde producera fantastiska kombinationer. Vad som skiljer honom från de flesta andra angreppsspelare var hans förmåga att se potentialen i en attack och kunna förbereda sig i positioner där andra inte såg någonting. Några av Alekhines kombinationer är så komplexa att även moderna mästare och utmanare är oense i sina analyser av dem.

 

 

 

Max Euwe, 1901-1981

 

 

Max Euwe föddes den 20 maj 1901 i Watergraafsmeer, nära Amsterdam. Han studerade matematik vid Amsterdams universitet och undervisade i matematik i Rotterdam, och senare även i Amsterdam. Euwe spelade sin första turnering då han var 10 år och lyckades då vinna samtliga sina partier. Han blev holländsk mästare 12 gånger och vann samtliga mästerskap han ställde upp i mellan åren 1921-1952. Han vann också holländska mästerskapet 1955.

 

Euwe gifte sig 1926, och bildade familj strax efteråt vilket gjorde att han inte kunde tävla på någon högre nivå förutom på sina lov, så hans möjligheter att tävla internationellt var begränsade. Men han presterade bra resultat i de få turneringar och matcher som han kunde delta i.

 

 

Han förlorade en träningsmatch mot Alexander Alekhine som hölls i Holland under december till januari 1926/1927, en match som spelades för att hjälpa Euwe med sina förberedelser inför ett framtida möte med José Raúl Capablanca som då var världsmästare. Euwe spelade i slutet av 20-talet och början av 30-talet många bra matcher och turneringar och 1932 betraktades han tillsammans med Flohr som Alekhines mest trovärdiga utmanare.

 

I en turnering i Zürich 1934 slutade Euwe tvåa, efter världsmästaren Alexander Alekhine, som han dock lyckades vinna över i deras inbördes möte.

 

Alekhine utmanade Euwe 1935 i en match om VM-titeln, en match som spelades i Holland. Inför matchen blev Capablanca intervjuad av en holländsk reporter om vad han trodde om matchen. Capablanca svarade; "Dr Alekhines partier består av 20 % bluff. Dr. Euwes spel är klart och okomplicerat. Dr Euwes partier är inte så starka som Alekhines i vissa avseende, men är mer jämna och balanserade. Den 15 december 1935, efter 30 matcher i 13 olika städer runt om i Holland under en period på 80 dagar, hade Euwe besegrat Alekhine med 15 ½ – 14 ½, och blev därmed den femte världsmästaren i schack. Detta var också den första VM matchen där spelarna hade sekonder som kunde hjälpa till med analyser under tex ett avbrutet parti.

 

Euwe prestationer i den stora turneringen i Nottingham 1936 indikerade att han var en värdig mästare, även om han inte var lika dominant som de tidigare mästarna. Reuben Fine skrev: "under de två åren före returmatchen ökade Euwe styrka. Trots att han aldrig njöt av överhögheten över sina rivaler som hans föregångare hade hade han inga överordnade under denna period. " [11]

 

Euwe förlorade sin VM-titel i en returmatch 1937 mot Alekhine med siffrorna 15 ½ – 9 ½. Alekhine hade slutat med alkohol och tobak för att förbereda sig inför returmatchen, även om han senare skulle börja dricka igen. Alekhine var tillbaka i den form han hade visat mellan 1927 – 34, då han dominerade schackscenen. Matchen började med jämt spel och poängmässigt var ställningen också jämn fram till de 5 sista partierna då Euwes spel kollapsade och han förlorade fyra av dessa. Sammanlagt spelade de 86 tävlingsmatcher, Alekhine vann 28 partier, förlorade 20 och spelade 38 remier.

 

I en tävling I Hollande 1938 (AVRO Turneringen) deltog världens åtta bästa spelare och tävlingen var ett försök till att avgöra vem som skulle få utmana Alekhine i en VM match.

 

Resultat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Andra världskriget bröt ut och någon VM match kom aldrig till stånd. Alekhine avled 1946 och vissa ansåg att Euwe hade en moralisk rätt till positionen som världsmästare, baserat åtminstone delvis på hans tydliga andra plats i den stora turneringen i Groningen 1946.

 

 

Euwe samtyckte dock till att delta i en turnering där de fem bästa skulle göra upp om världsmästartiteln. Euwe var betydlig äldre än de övriga spelarna och hans storhetstid var egentligen över, vilket också resultatet visade. Ny Världsmästare efter Alekhine blev Mikael Botvinnik.

 

Hans sista stora turnering var turnering i Zürich, 1953, där han slutade näst sist. Han spelade för Holland i totalt sju schack-Olympiader, från 1927 till 1962, alltid på första bordet. 1957 spelade Euwe en kort match mot den 14-åriga Bobby Fischer, Euwe vann en match och spelade en remi. Euwe vann totalt 102 första priser i turneringar under sin karriär vilket är mycket imponerande, med tanke på att Euwe aldrig var en riktigt professionell spelare.

 

Från 1970 och fram till 1978 var han ordförande i Fide. Euwe agerade utifrån vad som var moraliskt rätt snarare än vad som var politiskt ändamålsenligt. Detta ledde till konflikter med Sovjetunionens Schackförbund, som ansåg att det hade rätt att avgöra många frågor eftersom det bidrog till en mycket stor del av Fides budget. Exempel på en händelse som mycket svår att hantera för Euwe var VM matchen mellan Fischer och Spasskij 1972.

Euwe avled 1981, 80 år gammal.

 

 

Mikhail Botvinnik, 1911-1995

 

 

Mikhail Moiseyevich Botvinnik föddes den 17 augusti 1911 i Viborg vilket då var en del av Finland men som nu är ett distrikt under Sankt Petersburg i Ryssland. Hans föräldrar var ryska judar, fadern var tandtekniker och hans mor var tandläkare vilket gjorde livet enklare för familjen då judarna i Ryssland annars levde i en begränsad tillvaro på den tiden.

 

När Mikhail var 12 år lärde han sig spela schack. Två år senare vann han skolmästerskapet och blev då också medlem i Petrograds (nuvarande Sankt Petersburg) schackförsamling. Botvinnik vann sina första två turneringar som organiserades av församlingen. Kort därefter började en hängiven schackspelare vid namn Nikolai Krylenko, en ledande medlem av den sovjetiska staten, bygga en stor rikstäckande schackorganisation och Petrograds schackförsamling ersattes av en klubb.

 

För att testa styrkan hos sovjetiska schackmästare organiserade politikern och juristen Nikolai Krylenko 1925 en schackturnering i Moskva. På en vilodag under turneringen gav dåvarande världsmästaren José Raúl Capablanca en simultanuppvisning i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg). Botvinnik valdes som en av hans motståndare och Botvinnik vann sitt parti mot Capablanca. År 1926 nådde Botvinnik slutspelet i Leningrad-mästerskapet.

 

Senare det året valdes han in i Leningrads lag i en match mot Stockholm, som hölls i Sverige, där Botvinnik lyckades vinna ett parti och spela ett remi mot den blivande stormästaren Gösta Stoltz. Botvinnik var då 15 år gammal. Botvinnik spelade sitt första sovjetiska mästerskap 1927 och blev därmed den yngsta spelaren som någonsin kvalificerat sig för detta mästerskap. Botvinnik utvecklades sedan snabbt under ledning av den sovjetiske mästaren och schacktränaren Abram Model. Botvinnik vann Leningrad-mästerskapet 1930 och ett år senare vann han återigen turneringen denna gång före den tidigare sovjetmästaren Peter Romanovsky.

 

År 1931, vid 20 års ålder, vann Botvinnik sitt första Sovjetmästerskap i Moskva som vid det tillfället inte var en så stark turnering enligt Botvinnik då flera av de bästa spelarna inte kunde delta beroende på de spänningar som rådde i landet. Botvinnik upprepade sitt bedrift 1933 med att vinna Sovjetmästerskapet i sin hemstad Leningrad vilket beskrevs som ett resultat av Krylenkos plan att utveckla en ny generation sovjetmästare. Krylenko uppmanade unga mästare och andra tjänstemän i Leningrad att hjälpa till med att arrangera tävlingar som involverade både sovjetiska och utländska spelare, eftersom det inte hade spelats någon internationell turnering i sovjet efter Moskvaturneringen1925.

 

Straxt efter detta ordnade en av de äldre sovjetiska mästarna, Alexander Ilyin-Genevsky, en match mellan Botvinnik och Salo Flohr. Flohr var en tjeckisk stormästare som då ansågs vara en av de mest trovärdiga utmanarna till Alexander Alekhine om VM-titeln. Högsta ledningen för schack motsatte sig detta på grund av att Botvinniks chanser att vinna var minimala. Trots detta försök att avskräcka honom, insisterade Krylenko på att ställa in matchen och sade att "vi måste känna till vår verkliga styrka”.

 

Flohr och Botvinnik kom dock överens om att spela sex partier i Moskva och sex partier i Leningrad. Flohr tog ledningen med 2 poängs övervikt efter partierna i Moskva. Botvinnik lyckades bättre i Leningrad och kunde till slut utjämna matchen som slutade oavgjort, 6-6. Det blev inte den överväldigande seger som Krylenko hade hoppats på, men Botvinnik hade åtminstone lyckats rädda skinnet på dem båda.

 

I Moskva anordnas en internationell turnering 1935 där 20 starka spelare deltog. Botvinnik och Flohr tog 13 poäng var, en halv poäng före Lasker och en poäng före Capablanca. 1936 blev Botvinnik inbjuden att spela i en turnering i Nottingham, England. Krylenko godkände deltagandet och Botvinnik tilläts ta med sig sin fru vilket var ett privilegium som sällan var möjligt för schackspelare.

 

 

Lasker gav Botvinnik rådet att komma till Nottingham tio dagar före turneringen skulle starta. Men trots att Botvinniks sovjetiska rivaler förutspådde en katastrof för honom, så lyckades Botvinnik dela förstaplatsen med Capablanca, ½ poäng före dåvarande världsmästaren Max Euwe och de amerikanska stjärnorna Reuben Fine och Samuel Reshevsky och 1 poäng före den tidigare världsmästaren Alexander Alekhine. Detta var den första turneringssegern som en sovjetmästare erövrat utanför sitt eget land.

 

År 1938 träffades världens bästa åtta spelare i Holland för att tävla i AVRO-turneringen, vars vinnare skulle få en titelmatch mot världsmästaren Alexander Alekhine. Botvinnik kom på tredje plats efter Paul Keres och Reuben Fine. Enligt Botvinnik var Alekhine mest intresserad av att spela mot en motståndare som kunde satsa mycket pengar.

 

Efter att ha fått OK från sovjetiska tjänstemän så utmanade Botvinnik världsmästaren Alekhine, som snabbt accepterade. Matchen, inklusive finansiering, godkändes på högsta sovjetiska politiska nivå i januari 1939. Därefter bröt andra världskriget ut och matchen kom aldrig till stånd. Alekhine avled 1946, efter kriget, så det blev aldrig någon match om VM-titeln mellan Botvinnik och Alekhine. Matchen om VM-titeln kom i stället att avgöras mellan fem spelare, Euwe, Smyslov, Keres, Botvinnik, och Reshevsky, i en turnering som skulle spelas dels i Moskva och dels i Haag 1948.

 

 

Bilden; Euwe, Smyslov, Keres, Botvinnik, och Reshevsky

 

Botvinnik vann turneringen övertygande, och blev den sjätte världsmästaren.

Efter turneringen var Botvinnik på semester i Riga. Där ville en elvaårig pojke som hette Mikhail Tal spela ett parti mot den nya mästaren. Tal träffade Botvinniks fru, som sa att mästaren sov och att han behövde ta lite ledigt från schacket.

 

 

 

Botvinnik behöll sedan VM-titeln, med undantag av två korta avbrott, under de kommande femton åren, under vilken period han spelade sju VM-matcher.

 

1951 blev det oavgjort efter en mycket hård kamp mot David Bronstein och kunde därför behålla sin VM-titel.

1954 blev det återigen oavgjort, denna gång mot Vasily Smyslov i Moskva.

 

1957 fick Smyslov revansch och kunde vinna över Botvinnik med 12½ mot 9½ i Moskva men de regler som då gällde gav Botvinnik en möjlighet att möta Smyslov i en returmatch utan att behöva gå genom kandidatturneringen. Botvinnik vann returmatchen 1958.

 

1960 blev Botvinnik utspelad av Mikael Tal som nu var 23 år, och som vann matchen med 12½ - 8½ i Moskva. Botvinnik utövade återigen sin rätt till en returmatch 1961, som han också vann med 13-8. Botvinnik hade ändrat sin spelstil i returmatchen och undvek de taktiska komplikationerna som Tal utmärkte sig för och försökte i stället att spela slutna positioner och slutspel, där Tals teknik inte var lika bra.

 

Slutligen så förlorade Botvinnik VM-titeln 1963 mot Tigran Petrosian med 9½-12½. FIDE hade då ändrat reglerna, och Botvinnik hade inte längre möjlighet att begära en returmatch vilket gjorde att Botvinnik drog sig ur fortsatt spel om VM-titeln. Botvinnik gick i pension vid 59 års ålder då han började utveckla schackprogram till datorer.

År 1963 grundade Botvinnik sin egen schackskola inom det sovjetiska utbildningssystemet, och dess kandidater inkluderar världsmästare som Anatoly Karpov, Garry Kasparov och Vladimir Kramnik och andra toppspelare som Alexei Shirov, Vladimir Akopian och Jaan Ehlvest. Botvinnik kom att kallas "Patriarken av den Sovjetiska schackskolan".

 

Botvinnik dog av cancer i maj 1995. Enligt hans dotter var Botvinnik aktiv fram till sina sista månader och fortsatte att gå till arbetet fram till mars 1995 trots att han nästan var helt blind.

 

 

 

Vasily Smyslov, 1921 - 2010

 

 

Smyslov blev intresserad av schack vid sex års ålder. Intresset fick han av sin far, Vasilij Osipovich Smyslov som spelade schack och som studerat schack under ledning av Michail Chigorin.

 

Fadern blev Smyslovs schacklärare tillsammans med boken Mina bästa spel av Chess 1908 – 1923 av Alexander Alekhine. Boken blev till en början Smyslovs referens i sitt lärande och Smyslov började senare att läsa allt inom schack som hans far hade i bokhyllan, som tex böcker av Lasker och Capablanca samt tidskrifter och partier från sovjetiska och internationella turneringar.

 

Chigorins partier och Nimzovitch teoretiska beskrivningar fick stor betydelse för Smyslov.

 

 

 

Smyslovs började tävla på en högre nivå vid 14 års ålder och vid 17 års ålder, vann han Sovjetunionens juniormästerskap. Samma år kom han på delad förstaplats i Moskvas mästerskapstävling.

Sin första sovjetiska final, 1940, presterade Smyslov så pass bra att slutade på en tredje plats före den regerande mästaren Michail Botvinnik. Denna turnering bestod av många starka spelare såsom Paul Keres och Vladas Mikėnas.

 

I Sovjet arrangerades strax därefter en tävling för de sex bästa från den Sovjetiska finalen, 1940. Spelarna var Botvinnik, Keres, Smyslov, Isaac Boleslavsky, Igor Bondarevsky och Andor Lilienthal. Smyslov slutade på tredje plats, efter Botvinnik och Keres. Detta visade att Smyslov nu var av genuin världsklass redan vid 20 års ålder, en mycket sällsynt prestation på den tiden. Andra världskriget hade brutit och antalet tävlingar blev färre. Smyslov vann Moskva Mästerskapet 1942 och gjorde flera bra resultat i de tävlingar som arrangerades vilket gjorde att han nu ansågs som en av de tre bästa i landet tillsammans med Botvinnik och Keres.

 

När kriget tog slut blev det fart på tävlingarna igen. Smyslov fick en formsvacka i den omedelbara efterkrigstiden. I det sovjetiska mästerskapet 1945 i Moskva kom Smyslov i mitten av det mycket starka startfältet. Segrade gjorde Botvinnik, före Boleslavsky och den nya stjärnan David Bronstein. I flera tävlingar efter varandra presterade Smyslov bara 50 %-iga resultat.

 

Men Smyslov tidigare så starka resultat gav honom trots allt en plats bland de fem sovjetiska platser som var tillgängliga i den första riktigt starka efterkrigstidens internationella turnering i Groningen, Holland, 1946. Smyslov slutade trea efter Botvinnik och Euwe vilket visade att han var en av toppspelarna i världen. Han visade god form i flera efterföljande turneringar men han lyckades inte vinna någon av dessa. Den största tävlingen han vunnit vid den tiden var Moskvas Mästerskapsturnering.

 

Smyslov var en av de fem spelare som valdes ut för att tävla om 1948 års världsmästerskap och den som skulle ta över titeln efter den framlidna Alexander Alekhine. Smyslov slutade tvåa efter Botvinnik och med sin andra plats blev Smyslov direkt antagen till kandidatturneringen i Budapest 1950, utan att behöva spela i kvalmatcher.

 

Smyslov placerade sig på en tredje plats bakom Bronstein och Boleslavsky. Resultatet kvalificerade honom automatiskt till nästa kandidatturnering. Han tilldelades nu också den internationella Stormästartiteln av Fide.

Efter att ha vunnit kandidatturneringen i Zürich 1953, före Keres, Bronstein, och Samuel Reshevsky utmanade han världsmästaren Botvinnik i en titelmatch 1954. Matchen spelades i Moskva och slutade oavgjort efter 24 partier vilket enligt reglerna innebar att Botvinnik behöll sin titel.

 

Smyslov vann återigen en kandidatturnering, denna gång i Amsterdam 1956, vilket ledde till en ny VM-match mot Botvinnik 1957. Assisterad av tränaren Vladimir Makogonov och Vladimir Simagin, vann Smyslov med 12 ½ – 9 ½ och blev därmed ny världsmästare. Följande år utövade Botvinnik sin rätt till en returmatch, och vann då med 12 ½-10 ½. Under de tre VM-matcherna (-48, -54 och -57) hade Smyslov vunnit 18 partier och Botvinnik 17 partier. Smyslovs tid på tronen blev kort men som han sa ”"jag har ingen anledning att klaga på mitt öde. Jag uppfyllde min dröm och blev den sjunde världsmästaren i Schackets historia”.

 

Smyslov Kvalade inte in till någon mer match om världsmästerskapet, men fortsatte att spela i VM-kval. År 1959 var han kandidat, men slutade fyra i den kvalturneringen som hölls i Jugoslavien, en tävling som vanns av den nya superstjärnan Mikhail Tal.

 

Vid 62 års ålder, deltog han i kandidatturneringen 1983/1984 där segraren skulle få möta möte dåvarande världsmästaren Anatolij Karpov. I finalen fick Smyslov möta Garry Kasparov, en match som Kasparov vann med 8 ½-4 ½. Matchen spelades i Vilnius 1984.

 

1991 vann Smyslov veteran VM och år 2000 deltog Smyslov i en turnering i Amsterdam som också skulle bli hans sista. Efter den turneringen hade Smyslov en rating på 2495.Smyslov var också en god operasångare men han gav upp den karriären efter ett misslyckat försök på Bolsjojteatern i 1950. Intresset levde dock kvar under hela hans livstid och han sjöng ofta under turneringar, då ackompanjerad av sin vän och konsertpianist Mark Taimanov.

 

Smyslov dog av hjärtsvikt på ett sjukhus i Moskva den 27 mars 2010, tre dagar efter hans 89:e födelsedag.

Smyslov var världsmästare mellan 1957 och 1958. Han kandiderade till World Chess Championship vid åtta tillfällen (1948, 1950, 1953, 1956, 1959, 1965, 1983 och 1985). Smyslov vann det sovjetiska mästerskapet två gånger, 1949 och 1955. Han vann 17 medaljer i olympiader vilket är alla tiders rekord. Han vann också 10 guldmedaljer i lag-EM

 

 

Mikhail Tal 1936 –1992

 

Mikhail Tal föddes i Riga, Lettland, i en judisk familj. Tal lärde sig att läsa vid tre års ålder, och tilläts starta universitetsstudier vid endast femton års ålder. När Tal var 8 år lärde han sig spela schack genom att titta på när hans far spelade. Kort därefter gick han med i en schackklubb i Riga där han arbetade hårt för att förbättra sitt spel.

 

Efter att han fick hjälp av tränaren Alexander Koblents 1949, började Tals spel att snabbt förbättras, och 1951 hade han kvalificerat sig för det lettiska mästerskapet och två år senare lyckades han vinna detta mästerskap. Han blev en sovjetisk mästare 1954 genom att besegra Vladimir Saigin i en kvalmatch. Samma år tog han också sin första seger över en stormästare, Yuri Averbakh.

 

Tal kvalificerade sig till Sovjetunionens Mästerskapsfinal 1956, där han placerade sig på en delad femteplats. Året därpå vann han tävlingen och blev därmed den yngsta spelaren (20 år) som vunnit detta mästerskap.

 

Tal hade inte spelat i tillräckligt många internationella turneringar för att kvalificera sig för titeln stormästare, men Fide beslutade vid sin kongressen 1957 att ändå tilldela honom titeln på grund av hans prestation i att vinna det sovjetiska mästerskapet. Vid den tiden dominerande Sovjetunionen världsschacket och Tal hade slagit flera av världens bästa spelare. Han behöll den sovjetiska mästerskapstiteln 1958 i Riga och tävlade för första gången i kvalificeringarna om VM-titeln. Tal vann 1958 års interzonturnering i Portorož, och var sedan med i det sovjetiska laget som vann schackolympiaden för fjärde gången i rad.

 

Tal vann en mycket stark turnering i Zürich, 1959, och i kandidatturnering i Jugoslavien samma år visade han en överlägsen form genom att vinna före Paul Keres, Tigran Petrosian, Vasilij Smyslov, Bobby Fischer (då 16 år), Svetozar Gligorić, Friðrik Ólafsson, och Pal Benko.

 

1960, vid 23 års ålder besegrade Tal världsmästaren Michail Botvinnik i en VM-match, som hölls i Moskva. Resultatet blev förkrossande 12 ½-8 ½ och Tal blev därmed den yngsta världsmästare genom tiderna, ett rekord som senare skulle brytas av Garry Kasparov.

 

Botvinnik återtog VM-titeln i en returmatch 1961. Botvinnik hade grundligt analyserat Tals spelstil som var mycket aggressiv och taktisk. Botvinnik undvek alla sådana typer av ställningar vilket förmodligen var en bidragande orsak till hans vinst. Under matchen kämpade Tal också mot sin kroniska njursjukdom och hans läkare i Riga meddelade att han skulle skjuta upp matchen av hälsoskäl. Yuri Averbakh hävdade att Botvinnik skulle gå med på en senareläggning endast om Tal fick ett läkarintyg på sin sjukdom från någon läkare i Moskva. Botvinnik var skolad av sovjetunionen och Tal kom från Lettland, ett andra klassens folk inom sovjetunionen så Tal var tvungen att anta utmaningen, vilket han gjorde. Tal uppnådde ett ratingtal 1980 på 2705 och hans högsta historiska Chessmetrics rating var 2799, i september 1960.

 

Strax efter att Tal förlorat returmatchen med Botvinnik vann han 1961 års superturnering i Bled med ett poäng före Fischer och före spelare som Tigran Petrosian, Keres, Gligorić, Efim Geller och Miguel Najdorf. Tal spelade i totalt sex kandidatturneringar men lyckades inte få till någon mer match om VM-titeln.

 

I en turnering 1962 på Curaçao hade han allvarliga hälsoproblem, efter att ha genomgått en stor operation strax före turneringen. Amsterdams interzonturnering 1964 avancerade han fram till en final året därpå mot Boris Spasskij, en match som Tal förlorade, men på sin väg dit hade han besegrat Lajos Portisch och Bent Larsen. I slutet på 60-talet var Tals hälsa mycket dålig och han fick operera bort en njure. Han kom dock tillbaka och visade god form då han vann interzonturneringen i Riga1979.

 

Från juli 1972 till april 1973 vann Tal 86 matcher utan förlust (47 segrar och 39 remier). Mellan den 23 oktober 1973 och den 16 oktober 1974 spelade han 95 raka matcher utan förlust (46 segrar och 49 remier), och krossade hans tidigare rekord. Detta är de två längsta tidsperioderna som en spelare varit obesegrad i modern schackhistoria. En av Tals största framgångar under sin senare karriär var en delad första plats med Karpov 1979 i Montreal "Tournament of Stars".

 

Tal deltog i 21 sovjetiska mästerskap, och vann sex gånger (1957, 1958, 1967, 1972, 1974, 1978). Han vann också den internationella schackturneringen i Tallin, Estland, fem gånger, 1971, 1973, 1977, 1981, och 1983. Tal var en mycket stark blixtspelare och 1970 tog han andra plats efter Fischer, i turnering i Herceg Novi, Jugoslavien, före Korchnoi, Petrosian och Smyslov. År 1988, vid en ålder av 51, vann han den andra officiella VM blixt finalen på Saint John, före spelare som Kasparov och Anatolij Karpov. I finalen besegrade han Rafael Vaganian med 3 ½ – ½.

 

Den 28 maj 1992, var Tal inlagd på sjukhus. Han lämnade sjukhuste för att delta i en blixtturnering i Moskva där han bland annat besegrade Kasparov. Tal avled en månad senare. Tal älskade schackspelet och ansåg att "schack, först av allt, är konst.". Han är känd som "magikern från Riga", och var en angreppsspelare, extremt kraftfull och fantasifull, och av yttersta klass. Han offrade ofta material på jakt efter att ta initiativet vilket skapade stora komplikationer, och många mästare fann det omöjligt att lösa alla de problem han skapade över brädet. Det berömda sjätte partiet i hans första VM-match mot Botvinnik är typiskt i detta avseende, där Tal offrade en springare och Botvinnik kunde inte hitta det rätta motdraget.

 

 

Tigran Petrosian, 1929-1984

 

 

Petrosian var född av armeniska föräldrar den 17 juni 1929 i Tiflis, i nuvarande Georgien. Som ung pojke var Petrosian en utmärkt student i skolan och han lärde sig spela schack vid 8 års ålder.

 

Petrosian blev föräldralös under andra världskriget och tvingades sopa gatorna för att överleva. De få pengar han fick över använde han till att köpa schacklitteratur. En bok som fick stor betydelse för Petrosian var Chess Praxis skriven av den danska stormästaren Aron Nimzowitsch. Petrosian blev också starkt påverkad av José Raúl Capablancas spel.

 

Vid 12 års ålder började han träna på Tiflis schackklubb under ledning av Archial Ebralidze.

 

 

Ebralidze var en stor anhängare av Nimzowitsch och Capablancas mer vetenskapliga förhållningssätt till schack vilket avskräckte Petrosian från vilda angrepp och tvivelaktiga kombinationer. Petrosian kom därför att utvecklade sina öppningsrepertoarer utifrån ett mer positionellt spelsätt. Efter ett års träning i Tiflis schackklubb lyckades han besegra den sovjetiska stormästaren Salo Flohr vid en simultanuppvisning.

 

1946 fick Petrosian utmärkelsen kandidatmästare, och samma år vann han mot Paul Keres i det Georgiska Mästerskapet. Petrosian flyttade sedan till Yerevan, Armeniens huvudstad, där han vann den Armeniska Mästerskapsturneringen. Han blev också sovjetisk juniormästare det året.

 

Petrosian fick titeln Mästare under det sovjetiska schackmästerskapet 1947, även om han inte kvalade in till finalen. För att få bättre möjligheter att utvecklas så flyttade han 1949 till Moskva där han utvecklades mycket snabbt och 1951 kom han tvåa i det sovjetiska mästerskapet och fick där titeln Internationell mästare. I denna turnering mötte han Botvinnik för första gången och efter en tveksam inledning lyckades han eftre två avbrott och 11 timmars spel få remi.

 

För sina insatser i denna turnering var han kvalificerad för interzonturneringen i Stockholm följande år. Petrosian kom på andra plats i Stockholm och erövrade då titeln Stormästare samt fick en plats i den kommande kandidatturneringen 1953. Petrosian kom på femteplats i kandidatturneringen samtidigt som hans spelförmåga stagnerade, och han satsade allt mer på att behålla sin titel än att försöka bli världsmästare. Resultatet blev många remier med försiktigt spel, därför fick smeknamnet "Iron Tigran" på grund av hans nästan ogenomträngliga defensiva spelstil, som betonade säkerheten framför allt annat.

Journalisten Vasilij Panov skrev inför en turnering om deltagarna chanser att vinna. "verkliga chanser att vinna, förutom Botvinnik och Smyslov, har även Geller, Spasskij och Taimanov. Jag utesluter avsiktligt Petrosian från gruppen, eftersom han snarare bara spelar för en plats i Interzon-gruppen”. Denna period av försiktighet avtog och i de sovjetiska mästerskapen 1957 spelades 21 partier där Petrosian vann sju, förlorade fyra, och tio remier.

 

Även om detta resultat bara gav en sjunde plats i ett fält med 22 konkurrenter, så syntes ett mer ambitiöst förhållningssätt till turneringsspel vilket möttes med stor förtjusning av det sovjetiska schackförbundet. Han fortsatte med att vinna sitt första sovjetiska mästerskap 1959, och senare samma år i kandidatturneringen besegrade han Paul Keres där han visade en brilliant taktisk förmåga. Hans utmärkta spel fortsatte fram till 1962 då han kvalade in till kandidattävlingen för vad som skulle bli hans första VM-match.

 

I Stockholms interzonturnering 1962 lyckades Petrosian kvalificerade sig för kandidatturneringen i Curaçao tillsammans med Pal Benko, Miroslav Filip, Bobby Fischer, Efim Geller, Paul Keres, Viktor Korchnoi och Michail Tal. Petrosian, som representerar Sovjet vann turneringen med en slutpoäng på 17 ½, följt av Geller och Keres med 17 poäng och den amerikanska stjärnan Bobby Fischer med 14 poäng. Fischer anklagade senare de sovjetiska spelarna för att arrangera remier i syfte att hindra honom från att vinna turneringen. Som bevis för detta påstående noterade han att alla 12 matcher som spelades mellan Petrosian, Geller och Keres slutade remi.

 

Statistiken visade att när sovjetiska spelare möter varandra så blir det remi i genomsnitt efter 19 drag, men mot andra spelare så inträffar remier först efter ca 40 drag. Denna iakttagelse slutade med att Fide reglerade reglerna i ett försök att hindra samverkan i liknande situationer.

 

Efter att ha vunnit kandidatturneringen, fick Petrosian möjlighet att utmana Michail Botvinnik i en titelmatch om världsmästerskapet. Petrosian förberedde sig inför matchen och förutom att studera schack och Botvinniks spel så åkte han skidor flera timmar varje dag. Petrosian visste att en så lång match som 24 partier skulle kräva en mycket god fysik av spelarna. Petrosians försiktiga spelstil var väl lämpad för en VM-match mot Botvinnik och det visade sig också att Petrosian till slut kunde vinna matchen med 5 segrar, två förluster och femton remier.

 

Efter att ha blivit världsmästare, publicerade han 1964 en schacktidning. Han gjorde också en avhandling på universitetet i Yerevan 1968, med titeln " Chess Logic, Some Problems of the Logic of Chess Thought”. Efter tre år som världsmästare kom Petrosian att utmanas av Boris Spasskij. Petrosian försvarade sin titel genom att vinna hellre än att få oavgjort i matchen, en bedrift som inte hade åstadkommits sedan Alexander Alekhine besegrade Bogoljubov i VM 1934. Spasskij skulle dock besegra Efim Geller, Bent Larsen och Viktor Korchnoi i nästa kandidatturnering och få en returmatch med Petrosian. Matchen spelades i Moskva 1969 och Spasskij vann matchen med 12 ½-10 ½.

 

Några av hans senare framgångar inkluderar segrar i Lone Pine 1976 och i 1979 års Paul Keres Memorial Tournament i Tallinn (12/16 utan förlust, före tal, Bronstein och andra), delade första plats (med Portisch och Hübner) i Rio de Janeiro interzonturnering samma år, och andra plats i Tilburg 1981, en halv poäng bakom vinnaren Beliavsky. Det var här som han spelade sitt sista berömda vinstparti över den unga Garry Kasparov.

Petrosian var känd för sina kvalitetsoffer (där en sida offrar ett torn för motståndarens löpare eller springare) och även idag kan mycket få spelare som behärska kvalitetsoffer till fullo så som Petrosian. Ett av Petrosian mest kända exempel på kvalitetsoffer är hans parti mot Samuel Reshevsky i Zürich 1953.

 

Petrosian deltog i 8 kandidatturneringar (1953, 1956, 1959, 1962, 1971, 1974, 1977 och 1980). Han vann världsmästerskapet mot Botvinnik 1963 och försvarade sin titel med framgång 1966 – mot Boris Spasskij— men förlorade den 1969 till just Spasskij. Han vann de sovjetiska mästerskapen fyra gånger (1959, 1961, 1969 och 1975). Petrosian avled 1984 i Moskva och är begravd på Moskvas armeniska kyrkogård.

 

 

 

Boris Spasskij, 1937 -

Spasskij föddes i Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) den 30 januari av ryska föräldrar. Han lärde sig spela schack vid 5 års ålder på ett tåg när han evakuerades från Leningrad under den tyska belägringen av Leningrad under andra världskriget.

 

Spasskij drog stor uppmärksamhet 1947 när han vid en ålder på 10 år besegrade den sovjetiska mästaren Mikhail Botvinnik i en simultanuppvisning i Leningrad. Spasskijs första tränare var Vladimir Zak, en respekterad mästare och tränare.

 

Under sin ungdom tränade Spasskij ofta schack i flera timmar om dagen med stöd av tränare på mästarnivå. Vid 10 års ålder satte han rekord som den yngsta sovjetiska spelaren att uppnå första kategorin av titlar, vid 11 års ålder fick han sin kandidat-mästar titel och vid 15 års ålder fick han titeln Sovjetisk Mästare. I det sovjetiska mästerskapets semifinal i Riga, 1952 tog Spasskij 50 % av poängen, och placerade sig tvåa i Leningrads mästerskap samma år, efter Mark Taimanov.

 

Spasskij gjorde sin landslagsdebut 1953, 16 år gammal, i Bukarest, Rumänien, där han slutade på fjärde plats tillsammans med Laszlo Szabo, vann gjorde hans tränare, Alexander Tolush. I Bukarest besegrade han Vasilij Smyslov, som skulle spela om VM-titeln följande år. Spasskij belönades med titeln Internationell Mästare av Fide.

 

I sitt första sovjetiska mästerskap som hölls i Moskva 1955, kom Spasskij på en tredje plats efter Smyslov och Efim Geller, vilket var tillräckligt för att kvalificera sig till interzonturneringen i Göteborg senare under det året. Samma år vann han världsmästerskapet för juniorer som hölls i Antwerpen, Belgien.

Genom sin delade sjunde plats i Göteborg, blev Spasskij kvalificerad för 1956 års kandidatturnering i Amsterdam och tog därmed också sin stormästartitel som den yngsta genom tiderna. I Amsterdam slutade han på en tredje plats tillsammans med fyra andra spelare i startfältet. I den 23: e sovjetiska finalen, som hölls i Leningrad 1956, tog Spasskij en delad första plats med Mark Taimanov och Yuri Averbakh, men Taimanov vann den efterföljande playoffen och blev därmed sovjetisk mästare.

 

Spasskijs så framgångsrika spel vände och han hamnade i en formsvacka under några år vilket gjorde att han bröt med sin tränare Tolush. I den 24: e sovjetiska mästerskapsfinalen, som spelades i Moskva 1957, tog Spasskij en delad fjärde plats med Tolush, en tävling som Mikhail Tal vann. Två år senare delade Spasskij förstaplatsen med Smyslov och David Bronstein i en tävling i Moskva. I den 26: e sovjetiska mästerskapsfinalen i Tbilisi 1959, delade han andra platsen med Tal, och slutade en poäng bakom vinnaren Tigran Petrosian. Senare samma år vann Spasskij en tävling i Riga, en halv poäng före Vladas Mikenas.

 

På Mar del Plata, Argentina, 1960, delade Spasskij första platsen med Bobby Fischer, två poäng före Bronstein. Det var också det första mötet mellan Spasskij och Fischer, ett möte som Spasskij vann.

 

Spasskij beslutade nu att byta tränare från den mer angreppsvänliga Alexander Tolush till den mer lugnare strategen Igor Bondarevsky. Detta visade sig vara nyckeln till hans kommande uppgång. Han vann Sovjetmästerskapet i Baku 1961, före Lev Polugaevsky. Spasskij delade andraplatsen med Polugaevsky i Havanna 1962, bakom vinnaren Miguel Najdorf. Han placerade sig på en delad femteplats med Leonid Stein vid det 30:e sovjetiska mästerskapet som hölls i Yerevan 1962.

 

I Amsterdams interzonturnering 1964 tog han första platsen tillsammans med Michail tal, Vasilij Smyslov och Bent Larsen och skulle få spela kommande kandidatturning. Med Bondarevsky som tränare förbättrades Spasskijs spel och tiden av dåliga resultat var över. Han tillförde även psykologin i sin träning och detta visade sig tillräckligt för att så småningom driva honom till toppen.

 

Spasskij ansågs nu vara så bra att han skulle kunna besegra i princip vilken stormästare som helst med sin universella spelstil och 1965 lyckades han kvalificera sig till en titelmatch mot Tigran Pertosian.

 

Vägen dit gick genom segrar i Riga där han vann kandidattävlingens kvartsfinal över Paul Keres efter ett strategiskt väl genomfört spel. Han besegrade Efim Geller i semifinalen och följde upp med finalseger mot Michail Tal i Tbilisi samma år, genom att manövrera ut Tal på liknande sätt som Botvinnik gjort, dvs undvika komplikationer och spela mer positionellt spel.

 

Matchen om VM-titeln spelades 1966 i Moskva en match som Spasskij förlorade, efter att ha vunnit tre partier, förlorat fyra, och spelat 17 remier.

 

Spasskij kom automatiskt in i nästa kandidatcykel på grund av hans titelmatch mot Petrosian och 1968 mötte han Geller, denna gång på Suchumi, och även denna gånga vann Spasskij med samma marginal som 1965. Därefter mötte han Bent Larsen i Malmö där han vann med poängen 5 ½ – 2 ½.

 

I finalen mötte han rivalen Korchnoi i Kiev, där Spasskij kunde triumfera med en ny vinst vilket gav honom en andra match med Petrosian. Spasskijs sista turnering innan VM-matchen var i Palma, där han delade andra plats med Larsen, en poäng efter Korchnoi. I returmatchen mot Petrosian som spelades i Moskva 1969 vann Spasskij med 12 ½-10 ½ och blev därmed ny världsmästare. Spasskij vann sex partier, förlorade fyra och spelade 13 remier.

 

Spasskij tid som världsmästare varade i tre år, fram till 1972 då han förlorade mot Bobby Fischer, USA. Matchen kom att kallas för århundradets match. Tävlingen ägde rum i Reykjavik, på Island, mitt i det ”kalla kriget” och sågs därför som en symbol för den politiska konfrontationen mellan de två supermakterna, USA och Sovjet. Matchen började på ett mycket kaotiskt sätt då Fischer vägrade infinna sig i Reykjavik på grund av att prissumman var för låg. En amerikansk miljonär vid namn Slater kunde till sist säkra en prissumma som Fischer kunde acceptera. Fischer hade aldrig före den matchen vunnit mot Spasskij men efter att Fischer vunnit i kandidatmatcherna på ett övertygande sätt så var han ändå förhandsfavorit. Matchen spelades som bäst av 24 partier. Slutade matchen 12-12, skulle mästaren få behålla titeln. Fischer vann dock matchen efter 7 vinster, 3 förluster och 11 remier.

 

Spasskij bästa år var som ett ungdomligt underbarn i mitten av 1950-talet, och i mitten och slutet av 1960-talet. Det anses allmänt att han började tappa ambitionen när han blev världsmästare. Spasskij har beskrivits av många som en universell spelare som utmärkte sig i mittspelet. Han hade en bred öppningsreportiar, inklusive kungs-gambit. Han återupplivade Marshall-attacken för svart i Ruy Lopez, han utvecklade Leningrad-variationen för vitt i Nimzo-indiskt, och den slutna varianten av Sicilianska försvaret för vit.

 

Spasskij blev den tionde världsmästaren i schack och höll titeln från 1969 till 1972. Spasskij spelade tre VM-matcher: han förlorade mot Tigran Petrosian 1966; besegrade Petrosian 1969 och blev ny världsmästare; sedan förlorade han mot Bobby Fischer i en berömd VM-match 1972. Spasskij vann det sovjetiska schack mästerskapet två gånger, 1961, 1973. Han var världsmästare i schack vid sju tillfällen (1956, 1965, 1968, 1974, 1977, 1980 och 1985). Spasskij emigrerade till Frankrike 1976 och blev fransk medborgare 1978. Han fortsatte att tävla i turneringar men var inte längre en större utmanare för VM-titel. År 2012 lämnade han Frankrike och återvände till Ryssland. Han är den äldsta levande före detta världsmästare.

 

 

 

Robert James Fischer, 1943 – 2008

 

Bobby Fischer föddes i Chicago. Han lärde sig spela schack när han var 6 år. Det var hans syster Joan som tidigare lärt sig spela schack med hjälp av schackregler och en uppsättning pjäser hon köpt i en godisbutik som lärde Bobby att spela. När familjen semestrade på Patchogue, Long Island, New York, den sommaren, hittade Bobby en bok med gamla schackpartier vilka han studerade intensivt. Fischer fick plats i en simultanuppvisning som den tidigare skotske mästaren Max Pavel skulle ge på Brooklyn 1951.

 

Fischer förlorade efter 15 minuter men han drog till sig en stor mängd åskådare, där ibland ordföranden för Brooklyn Chess Club, Carmine Nigro.

 

Nigro var så imponerad av Fischers spel att han introducerade honom till klubben och började undervisa honom.

 

 

Fischer skrev längre fram om tiden med Nigro: "Mr Nigro var möjligen inte den bästa spelaren i världen, men han var en mycket bra lärare, att träffa honom var nog en avgörande faktor för att jag skulle gå vidare med schack". Nigro ordnade Fischers första schackturnering som spelades i Nigros hem 1952. Sommaren 1955 anslöt sig Fischer, som då var 12 år gammal, till Manhattan Chess Club, den starkaste schackklubben i landet. Fischers relation med Nigro varade fram till 1956, då Nigro flyttade till annan ort.

 

I juni 1956 började Fischer besöka Hawthorne Chess Club, en klubb som var lokaliserad till John "Jack" W. Collins hem. Där spelade Fischer tusentals blixtpartier med Collins och andra starka spelare, han studerade böckerna i Collins stora schackbibliotek, och åt nästan lika många middagar i Collins hem som i sitt eget hem. Det året utvecklades Fischers spelstyrka mycket snabbt och på United States Chess Federations ratinglista 1956, var Fischers rating 1726.

 

I mars 1956, då Fischer var 13 år besökta han Cuba där han gav en simultanuppvisning på 12 bord. Fischer vann tio matcher och spelade remi på två bord. Uppvisningen genomfördes i samband med att hans klubb spelade seriematcher mot andra klubbar på Cuba. I juli 1956 vann Fischer det amerikanska Juniormästerskapet i Philadelphia och blev därmed den yngsta juniormästaren någonsin. Fischer deltog också i US Open,1956, i Oklahoma City, där han delade platserna 4-8. Han deltog i flera andra turneringar det året med mycket goda resultat.

 

Fischer fick även en inbjudan om att spela i den tredje mindre J. Rosenwald Trophy turneringen i New York City 1956, en turnering som är begränsad till de 12 bästa spelarna i landet. Även om Fischers rating inte var bland topp 12 i landet fick han ändå delta mot bakgrund av hans tidigare resultat och att han spelade betydligt bättre än sitt ratingtal. Fischer fick nu hårt motstånd och tog ”bara” 4,5 poäng av 11. Han fick dock priset för turneringens bästa parti som kom mot den internationella mästaren Donald Byrne. Fischer offrade dam och fick ett avgörande angrepp och vann partiet med stil. Hans Kmoch kallade det "århundradets parti” ett mästerverk i kombinationsspel, framfört av en pojke på 13 år. Bobby svarade lite blygsamt "Jag gjorde bara de drag jag trodde var bäst. Jag hade bara tur".

 

År 1957 spelade Fischer en match mot förre världsmästaren Max Euwe i New York, och förlorade med ½ – 1 ½ men Fischers rating hade nu stigit till 2231på den nationella USCF listan. Han vann återigen det amerikanska Juniormästerskapet i San Francisco och han var nu en av de 10 bästa spelarna i USA. I augusti det året så vann han även det amerikanska öppna schackmästerskapet i Cleveland före Arthur Bisguier. Han blev därmed den yngsta spelaren som vunnit den tävlingen.

 

Fischer blev nu inbjuden att delta i USA-Mästerskapet 1957 – 58, blott 14 år gammal. Bisguier förutspådde att Fischer skulle kunna placera sig något över mitten i det starka startfältet. Fischer vann 8 partier och spelade 5 remier och vann därmed mästerskapet och blev den yngsta spelaren genom tiderna att vinna denna tävling. Resultatet gjorde att hans rating nu var 2626, vilket gjorde honom till den näst högst rankade spelaren i USA, bakom Reshevsky (2713). Segern betydde också att han blev kvalificerad till interzonturneringen i Portorož, 1958.

Bobby ville nu åka till Moskva för att spela mot de sovjetiska mästarna och hans mor Regina lyckades ordna biljetter. Den sovjetiska mästaren Lev Abramov fungerade som guide till Bobby och hans syster, Joan.

 

Vid ankomsten begärde Fischer omedelbart att han skulle föras till Moskvas schackklubb. Där fick han spela blixt mot två unga sovjetiska mästare, Jevgenij Vasiukov och Alexander Nikitin, Fischer vann samtliga partier.

Den sovjetiska stormästaren Vladimir Alatortsev såg en lång, kantig 15-årig ungdom, som i blixt, krossade allt på sin väg, och Alatortsev var inget undantag. Han var förvånad över den unge amerikanske pojken, hans fantastiska självförtroende, fantastiska kunskap om schack och helt enkelt sitt lysande spel! När Vladimir kom hem den kvällen uttryckte han i beundran till sin hustru: "Detta är den framtida världsmästaren!"

 

Fischer ville spela mot Michail Botvinnik, den regerande världsmästaren. När man berättade att detta var omöjligt, bad Fischer att få ett möte med Keres i stället. "Slutligen blev det Tigran Petrosian som fick möta Fischer. Petrosian var en brilliant blixtspelare och var nära toppen på sin karriär. Petrosian vann också de flesta partierna över Fischer. Under besöket kom Fischer i onåd med de sovjetiska värdarna då han inte fick spela någon formell match mot någon sovjetisk spelare. Det hela slutade med att jugoslaviska tjänstemän erbjöd sig att ta med sig Fischer och Joan till Portorož och den kommande interzonturneringen vilket också skedde.

 

De 6 bästa i interzonturneringen i Portorož kvalificerade sig till kommande kandidatturnering. De flesta observatörer tvivlade på att en 15-årig pojke utan internationell erfarenhet kunde sluta bland de sex bästa, men Fischer berättade för journalisten Miro Radoicic, "Jag kan spela remi mot stormästarna och därutöver finns det ett halvt dussin svaga spelare i turneringen som jag räknar med att slå. " Trots en problematisk start, lyckades Fischer med sin plan och efter en stark slutspurt lyckades han komma på delad 5:e och 6: plats.

 

Den sovjetiska stormästaren Yuri Averbakh säger efter turneringen att han observerade en ung pojke, nästan ett barn, som visade sig vara en fullfjädrad fighter, men en fantastisk förmåga att beräkna kombinationer. Yuri var inte bara överväldigad av Fischers öppningsspel utan också av hans påhittighet, att söka nya, utmanande drag. I Fischers spel kunde Yuri se en enorm talang och en som studerat enormt mycket schack.

 

Den sovjetiska stormästaren David Bronstein sa om Fischers tid i Portorož: "det var intressant för mig att observera Fischer, och under en lång tid kunde jag inte förstå varför den här 15-åriga pojken spelade schack så bra". Fischer blev den yngsta personen någonsin att kvalificera sig till en kandidatturnering och den då yngsta någonsin att bli stormästare vid en ålder av 15 år och 6 månader.

 

Före den kommande kandidatturnering vann Fischer 1958 – 59 USA-Mästerskapet. Han blev trea i Mar del Plata, en halv poäng bakom Luděk Pachman och Miguel Najdorf, han delade 4:e till 6:e platsen i Santiago bakom Ivkov, Pachman och Herman Pilnik. I Zürich internationella turnering, våren 1959, slutade Fischer en poäng bakom den blivande världsmästaren Michail Tal och en halv poäng efter den jugoslaviska stormästaren Svetozar Gligorić. I kandidatturneringen som spelades i Bled, Zagreb, och Belgrad, Jugoslavien, samma år blev Fischer delad femma. Tal vann den turneringen, och han lyckades vinna samtliga 4 partier över Fischer.

 

När Fischer var 16 år hoppade han av skolan för att helt ägna sig åt schack. Hans mor Regina flyttade ut ur lägenheten i Brooklyn på grund av studier. Fischer fick bo själv i ett av New Yorks mest kriminella områden.

 

Fischer kom att spela i 8 USA Mästerskap. Han vann samtliga av dessa mästerskap och i mästerskapet 1963-64 vann han samtliga partier. 1969 års USA-Mästerskap var också ett zon kval, där de tre bästa gick vidare till interzonturneringen. Fischer deltog inte i USA-Mästerskapet på grund av oenighet om turneringens spelform och prispengar. Benko, som var en av de tre som kvalade vidare, gick med på att ge upp sin plats i interzonturneringen för att ge Fischer en andra chans att gå vidare till en VM-match. Lombardiet hade också tillfrågats om han kunde ställa sin plats till förfogande och han svarade " Jag skulle vilja spela, men Fischer borde få chansen”. 1970 och 1971 dominerade Fischer det internationella schacket i en omfattning som aldrig setts tidigare.

 

Före interzonturneringen 1970 tävlade världens bästa spelare i Sovjetunionen mot resten av världen. Matchen spelades i Belgrad, Jugoslavien, och kom att kallas för århundradets match. Det blev en stor överraskning när Fischer bestämde sig för att delta. Detta på grund av att han inte spelat tävlingsschack på arton månader. Många trodde att Fischer aldrig skulle återvända till schackspelet men till allas glädje gick han med på att delta.

 

Med Evans som sin second flög han till Belgrad med avsikt att spela i världslaget. Bent Larsen krävde att få spela på första bordet istället för Fischer, trots att Fischer hade högre Elo-rating och till allas förvåning gick Fischer med på detta. Sovjetunionen vann matchen med 20½-19½. På de fyra första borden lyckades dock det sovjetiska laget bara vinna ett parti. Fischer lyckades bäst då han vann mot Petrosian med 3-1. Efter denna match var det dags för inofficiella VM i blixt i Herceg Novi. Ryssarna hade lärts sig en läxa sedan tidigare och ville nu peta ner Fischer ett steg eller två. Petrosian och Tal ansågs vara favoriter, men Fischer tog en överväldigande seger i det superstaka startfältet genom att vinna med en poäng på 19 av 22 möjliga, före Tal på 14½, Korchnoi 14, Petrosian 13 ½, och Bronstein 13.

 

I april-maj 1970, vann Fischer på en turnering i Rovinj/Zagreb två poäng före Gligorić, Korchnoi, Smyslov, och Petrosian. I Buenos Aires samma år krossade Fischer allt motstånd och vann med 15 poäng av 17 möjliga. Fischer spelade sedan i det amerikanska laget i den 19:e schackolympiaden i Siegen, där han vann en individuell silvermedalj. Hans enda förlust kom mot världsmästaren Boris Spasskij. Direkt efter olympiaden besegrade Fischer svensken Ulf Andersson i ett uppvisningsparti för tidningen Expressen. Fischer hade tagit sitt spel till en ny nivå.

 

I november 1970 började så interzonturneringen på Palma de Mallorca. Fischer segrade på 18½ poäng före Bent Larsen, Efim Geller, och Robert Hübner, på 15 poäng. Fischer avslutade turneringen med sju raka segrar och påbörjade ett mirakulöst år i schackhistorien.

 

I kandidatmatchen 1971 mötte Fischer den sovjetiska stormästaren och konsertpianisten Mark Taimanov i kvartsfinalen. Matchen spelades i Vancouver, Kanada, på University of British Columbia. Fischer var favorit och Tal förutspådde att Fischer skulle vinna 5 ½-4 ½. Taimanov insisterade dock på att han kunde vinna, och avfärdade Fischer mer som en simpel dator.

 

Taimanov backades upp av Botvinnik, som grundligt hade analyserat Fischers partier och satt ihop all fakta om honom inför matchen. Efter matchens andra parti som Fischer vann frågade Taimanov hur Fischer lyckades komma på draget 12. N1c3, och Fischer svarade "att idén inte var hans, han hade stött på den i monografin av den sovjetiska mästaren Alexander Nikitin i en fotnot". Taimanov svarade: "det är häpnadsväckande att jag, som expert på den sicilianska försvaret, hade missat denna teoretiskt betydelsefulla idé av min landsman, medan Fischer hade avslöjat den i en bok på ett främmande språk!". Efter 4 partier hade Fischer tagit full pott mot Taimanov och hade således en ledning på 4-0. Det femte partiet blev avbrutet och nu skådades en scen som sent ska glömmas. Schönberg skriver:

 

Taimanov kom till Vancouver med två sekonder, båda stormästare. Fischer var ensam och åsynen av Taimanov och hans sekonder var det roligaste han någonsin sett. Taimanov och hans sekonder satt runt schackbrädet och gestikulerade medan analysen pågick och där en mängd tänkbara variationer diskuterades. Taimanov satt mer som ett frågetecken under analysen och innan partiet skulle återupptas så fick han några sista-minuten-råd av sekonderna. Stackars Taimanov klev in i spellokalen och hans huvud var så fullt av motstridiga fortsättningar att han blev av med ett torn nästa direkt. Taimanov fick nog och gav upp. Matchen slutade 6-0 till Fischer vilket var rekordsiffror och kan endast jämföras med Wilhelm Steinitzs 7 – 0 seger mot Joseph Henry Blackburne 1876.

Taimanov uttalade sig senare om att "när stormästare spelar, ser de logiken i sin motståndares drag. Ett drag kan vara så mäktig att den andra inte kan stoppa honom, men planen bakom dragen är tydlig. Men med Fischers drag förhåller det sig inte så, där ser man ingen mening bakom dragen.”

 

Denna förkrossande förlust gjorde att Taimanovs schackkarriär var över. Hans privilegier drogs in och han förbjöds att skriva artiklar och allt spel för sovjetunionen var över.

 

I semifinalen fick Fischer möta stormästaren Bent Larsen. Spasskij förutspådde en hård kamp där Larsen har en större vilja än Fischer.

 

Före matchen rapporterade Botvinnik för den sovjetiska TV-publiken: Det är svårt att säga hur matchen kommer att sluta, men det kommer inte bli lika enkelt för Fischer såsom det blev mot Taimanov. Jag tror att Larsen har obehagliga överraskningar i beredskap mot Fischer, och Fischer kan omöjligen vinna lika enkelt mot Larsen.

 

Fischer vinner mot Larsen med poängen 6 – 0. Robert Byrne skriver: "i viss mån kunde jag förstå matchen mot Taimanov men att en sådan här händelse skulle inträffa igen kunde jag aldrig föreställa mig”. Garry Kasparov skrev senare att ingen spelare någonsin har visat en sådan överlägsenhet över sina rivaler jämförbart med Fischers "otroliga" 12 – 0 poäng i de två kandidatmatcherna.

 

Den 8 augusti 1971, under förberedelserna inför finalen i kandidatturnering mot förre världsmästaren Tigran Petrosian, spelade Fischer i Manhattan Chess Clubs Blixtturnering och vinner på 21 ½ poäng av 22 möjliga i ett starkt startfält.

 

En reporter frågade Petrosian om matchen skulle pågå i hela tolv partier... "det kan vara möjligt att jag vinner den tidigare," svarade Petrosian och fortsatte med att ”Fischers senaste segrar imponera inte på mig. Han är en stor schackspelare men inget geni. "

 

I det första partiet spelade Petrosian en stark teoretisk nyhet och fick fördel, men Fischer vann slutligen partiet efter att Petrosian vacklade vilket också innebar att Fischer nu vunnit 20 partier i rad mot världens bästa spelare, en prestation som endast kan jämföras med Steinitzs 25 raka segrar mellan 1873-1882.

 

Petrosian vann det andra partiet och bröt slutligen Fischers segerrad. Sedan kom tre remier varefter Fischer krossade Petrosian i de följande fyra partierna och vann därmed matchen med 6 ½ – 2 ½.

 

Efter Fischers rekord diskuterades möjligheten att han har gjort ett genombrott i modern schackteori. Hans svar på Petrosians omsorgsfulla elfte drag i det första partiet är ett exempel: ryska experter hade arbetat med varianten i veckor, och när draget plötsligt dök upp på brädet framför Fischer så mötte han ensam detta drag genom att tillämpa enkla, klassiska principer.

 

Efter matchen kommenterade Petrosian: "efter det sjätte partiet blev Fischer verkligen ett geni, jag å andra sidan, hade antingen en dålig dag eller var trött, eller något annat, men de tre sista partierna var inte längre schack". Vissa experter menade att Petrosian borde ha vunnit i slutet av det sjätte partiet" varpå Fischer svarade, "spelare med lägre styrka har spelat mot mig i femton år"

 

Fischers rating var nu 2785, den högsta i världen som någon då haft, och och nu fick han chansen att utmana Spasskij om VM titeln en match som var planerad att spelas 1972. Fischer ville spela matchen i Belgrad, Jugoslavien, medan Spasskij ville spela i Reykjavik, Island. Efter att ett försök med att låta dela upp matchen mellan dessa städer så bestämdes att den skulle spelas i Reykjavik. Fischer vägrade nu att åka till Reykjavik om inte prissumman höjdes till $250.000 ($1 460 000 idag). Londonfinansiären Jim Slater donerade en summa så att Fischers begäran kunde tillfredsställas.

 

Matchen ägde rum i Reykjavik från juli till september 1972. Fischer åtföljdes av William Lombardiet, som förutom att bistå med analyser, också hade en viktig roll i att få Fischer att fullfölja matchen. Fischer förlorade de två första partierna på ett märkligt sätt: i det första tog han gratisbonde i ett remislutspel och förlorade enkelt en pjäs, det andra partiet vägrade han att fullfölja på grund av en tvist om spelförhållandena. Fischer skulle sannolikt ha avbrutit hela matchen om inte Spasskij gått med på Fischers krav att flytta till en spellokal som var separerad från åskådarna. Efter detta fortsatte matchen utan incidenter. Fischer vann sedan sju av de följande 19 partierna, och förlorade bara ett och spelade elva remier vilket innebar att Fischer segrade med 12 ½ – 8 ½ och blev då den elfte världsmästaren.

 

 

Det ”kalla kriget” pågick och i massmedia beskrevs matchen som "århundradets match". Mediebevakningen var enorm och kunde följas på tidningarnas förstasidor i USA och runt om i världen. Fischers vinst var en amerikansk seger i ett fält som sovjetiska spelare hade dominerat under ett karts sekel och som var subventionerade av den sovjetiska staten.

 

Kasparov skrev, "Fischer passar ideologiskt in i sammanhanget av ”kalla kriget”-eran: en ensam amerikan utmanar den sovjetiska schackmaskinen och besegrar den". Den holländske stormästaren Jan timman kallar Fischers seger "berättelsen om en ensam hjälte som övervinner ett helt imperium". Fischers syster uttalade sig: "Bobby gjorde allt detta, i ett land nästan helt utan en schackkultur. Det var som om en Eskimå hade ställt upp i tennis och gått vidare för att vinna VM ". När Fischers återvände till New York, hölls en Bobby Fischer-dag till hans ära. Han blev erbjuden produkter värda minst $5 000 000" ($29 300 000 idag), vilka han dock avböjde. Antal medlemmar i det amerikanska schackförbundet fördubblades 1972, och nådde sin kulmen 1974.

 

Fischer var nu världsmästare och hans utmanare kom att bli Anatolij Karpov. Fischer skulle försvara sin titel i en VM match som skulle spelas 1975. Fischer hade tre krav som inte var förhandlingsbara; matchen skulle pågå till någon av spelarna vunnit 10 partier, (remier skulle inte räknas) och det skulle heller inte finnas någon gräns för det totala antalet partier. Om ställningen 9-9 uppkom så skulle Fischer behålla sin titel. En Fide-kongress hölls under olympiaden1974. Delegaterna röstade för Fischers ”10-vinster-förslag” men avslog de övriga. Matchen skulle också begränsas till 36 partier. Fischer svarade Fide i ett brev till Euwe den 27 juni 1974 att hans tre punkter i förslaget inte var förhandlingsbara och att han därför avsäger sig sin titel som världsmästare. Det gjordes därefter flera försök med att komma överens om förutsättningarna om matchen men det var Fischers krav på att ställningen 9-9 skulle sluta med att Fischer behöll sin titel. Det fanns dock delade meningar kring detta men Fide valde att utesluta det kravet och den 3 april 1975 övergick världsmästartiteln till Karpov. Fischer spelade därefter inte några matcher eller turneringar men efter 20 års isolering från schacket så dök plötsligt nyheten upp om att Fischer skulle spela mot Spasskij en match som kom att spelas i Sveti Stefan och i Belgrad, Joguslavien.

 

Fischer vann matchen med 10 vinster, 5 förluster och 15 remier. Kasparov uppgav, "Bobby spelar OK, men inte mer än så. Kanske hans spelstyrka ligger mellan 2600 eller 2650. Yasser Seirawan menade att Fischers spelstyrka var någonstans bland de tio bästa i världen.

USA hade varnat Fischer för att spela matchen då det fanns ett FN-embargo mot Jugoslavien och att hans deltagande därmed var olagligt och att om han slutförde matchen så skulle han komma att arresteras i USA. Fischer kunde därmed inte återvända till USA. Han bosatte sig först i Ungern sedan i Baguio City i Filippinerna och 2004 levde han en tid i Japan där han också blev arresterad.

 

Boris Spasskij skrev ett brev till USA:s president George W. Bush och frågade om det var möjligt, att sätta även honom i samma cell med Bobby och att de skulle få ett schackspel. För att undgå en utvisning till USA, ansökte Fischer om ett isländskt medborgarskap vilket kom att beviljas av humanitära skäl. Han levde sedan ett tillbakadraget liv på Island, och undvek all publicitet.

 

Fisher avled den 17 januari 2008 vid en ålder av 64 år. Han begravdes den 21 januari på den lilla kyrkogården i Laugardælir, utanför staden Selfoss, 60 kilometer sydost om Reykjavík.

 

 

 

Anatoly Karpov, 1951 -

 

 

Karpov föddes den 23 maj 1951 i Zlatoust I Ural-regionen, före detta sovjetunionen. Han lärde sig spela schack när han var 4 år. Karpov utvecklades mycket snabbt i sitt schackspel och när han var 11 år blev kandidatmästare, vilket innebär en ranking på minst 2200 ELO. Vid 12 års ålder blev han antagen till den prestigefyllda Botvinniks schackskola.

 

Botvinnik uttalade sig om den unge Karpov och sa att: "pojken inte har en aning om schack, och det finns ingen framtid alls för honom i detta yrke." Karpov förbättrade sitt spel snabbt under ledning av Botvinnik och han blev den yngsta sovjetiska nationella mästaren i historien vid femton års ålder, ett rekord som tidigare tillhörde Boris Spasskij.

 

Karpov vann det europeiska juniormästerskapet 1967 i Groningen och 1969 vann han även världsmästerskapet för juniorer i Stockholm obesegrad med 10 poäng av 11 möjliga. Karpov fick sin stormästartitel efter en turnering i Caracas, Venezuela.

 

 

 

1971 vann Karpov Alekhine Memorial i Moskva, på samma poäng som Leonid Stein och före ett stjärnspäckat startfält. Karpovs ratingtal steg från 2540 till 2660 fram till 1973, då han blev tvåa i det sovjetiska mästerskapet. Karpov delade sedan förstaplatsen med Viktor Korchnoi i Leningrads interzonturnering vilket innebar att han kvalificerade sig kandidatturneringen 1974 och vem som skulle få möte Fischer i en match om VM titeln.

 

I den första kandidatmatchen besegrade Karpov sin landsman Lev Polugaevsky efter 3 vinster och 5 remier och fick därefter möta Boris Spasskij i den kommande semifinalen. Spasskij vann det första partiet, men efter ett aggressivt spel från Karpov så säkrade han totalsegern med + 4 − 1 = 6.

 

 

Finalen spelades i Moskva mellan Karpov och Korchnoi. Karpov tog en tidig ledning i matchen då han vann det andra och det sjätte partiet. Därefter kom 10 remipartier i rad och i det sjuttonde partiet gav Korchnoi bort en seger i en vinstställning. Korchnoi lyckades sedan vinna det nittonde och det tjugoförsta partiet men efter två remier i rad kunde Karpov sluta som segrare och blev därmed nästa utmanare om VM-titeln.

 

Vid det här laget så visste dock alla att det inte skulle bli någon match mot Fischer på grund av att Fischers villkor för matchen inte uppfylldes och att han därför inte var intresserad.

 

Karpov försökte senare att arrangera en match mot Fischer, men alla förhandlingar gick i stöpet. Garry Kasparov hävdade att Karpov skulle ha haft goda chanser, eftersom han hade slagit Spasskij övertygande och var en ny typ av schackspelare med högre kvaliteter medan Fischer hade varit inaktiv i tre år. Spasskij trodde att Fischer skulle ha vunnit om de hade spelat 1975 men Karpov skulle ha kvalificerat sig igen och slagit Fischer i 1978 års VM match.

 

Karpov var trots allt fast besluten om att hävda sin roll som ny världsmästare. Han deltog i nästan alla större turneringar de kommande tio åren. Han vann på ett övertygande sätt den mycket starka Milan-turneringen 1975, och blev sovjetisk mästare 1976. Han vann en rad turnerings¬segrar mot de starkaste spelarna i världen under denna period och hade rekordet på 9 turneringssegrar i rad fram tills att Kasparov lyckades med bedriften att vinna 14 turneringssegrar i rad. Som ett resultat av Karpovs alla lysande resultat så enades snart de flesta stormästarna om att Karpov var en legitim världsmästare.

 

Karpov försvarade sin titel mot Korchnoi 1978 genom att vinna med 16½-15½ och tre år senare var Korchnoi åter utmanare mot Karpov och denna gång vann Karpov med hela 11-7, en match som spelades i Merano och som är ihågkommen som "massakern i Merano".

 

Karpovs karriär nådde sin topp i Montreal "Tournament of Stars" turneringen 1979, där han vann tillsammans med Tal före ett fält av mycket starka stormästare som Jan timman, Ljubomir Ljubojević, Boris Spasskij, Vlastimil, Lajos Portisch, Robert Hübner, Bent Larsen och Lubomir Kavalek. Karpov dominerade i Las Palmas 1977 där han vann med 13 ½/15. Han vann också den prestigefyllda Bugojno turneringen1978 (delad), samt 1980 och 1986. Han vann Linares-turneringen 1981 (delad med Larry Christiansen) och 1994. Han segrade i Tilburgturneringen 1977, 1979, 1980, 1982, och 1983, och det sovjetiska mästerskapet, 1976, 1983, och 1988. Karpov tog också sex olympiska guldmedaljer för det sovjetiska laget.

 

Karpov hade befäst sin position som världens bästa spelare och i 1984 års VM match fick han möta Garry Kasparov. Matchen kom att bli den längsta i historien och efter 5 månaders spel avbröts matchen, då hade Karpov 5 segrar mot Kasparovs 3 och 40 partier hade slutat med remi. En returmatch planerades genomföras året därpå i Moskva. För att undvika en utdragen match återinförde Fide de tidigare reglerna om att en VM match avslutas efter 24 partier. Vid lika ställning behåller världsmästaren sin titel. Matchen spelades i Moskva 1985 under september-november.

 

Inför sista partiet var ställningen 12–11 till Kasparov och Karpov behövde en seger för att behålla sin VM-titel men Kasparov lyckades vinna partiet och matchen med 13-11. Karpov behöll sin ställning bland de bästa i världen och han utmanade Kasparov i tre VM-matcher, 1986 i London/Leningrad, 1987 i Sevilla och 1990 i New York/Lyon. Alla tre matcher var mycket jämna och det fanns vinstchanser för Karpov i samtliga av dessa.

 

VM matchen 1993 skulle spelas mellan Kasparov och Nigel Short. Före den matchen klagade de båda spelarna på korruption och dålig styrning inom FIDE vilket gjorde att de till slut hoppade av VM och Fide och beslöt sig för att inrätta organisationen Professional Chess Association (PCA). Matchen spelades i London där Kasparov vann med 12,5 – 7,5. Fide utsåg då Karpov till ny Världsmästare och han skulle då få möta Jan Timman i en match VM-titeln. Karpov vann matchen och återtog därmed VM-titeln.

 

I Linares Chess Tournament, 1994, fick Karpov möta spelare i ett av de starkaste startfälten genom tiderna och Kasparov sa före turneringen att den som vinner kan kalla sig för världsmästare, något han fick ångra. Karpov krossade allt motstånd och vann turneringen med ett enastående resultat på 9 segrar, 4 remier och ingen förlust. Detta torde vara en av de största prestationerna genom tiderna i turneringsschack. Efter Karpov följde Kasparov, Shirov, Bareev, Kramnik, Lautier, Anand, Kamsky, Topalov, Ivanchuk, Gelfand, Illescas, Judit Polgár, och Beliavsky; med en genomsnittlig ELO poäng på 2685, den högsta någonsin på den tiden, vilket gör den till den första kategori XVIII turneringen som någonsin hållits. Det blev Karpovs bästa turnering i sitt liv.

 

Karpov försvarade sin VM-titel mot gata Kamsky (+ 6 − 3 = 9) 1996 och 1998 hade Fide skrotat systemet med kandidatturneringar och i stället infört en utslagsturnering som avgjordes under några få veckor. Många spelare ifrågasatte den typen av spelform inför en utmanarmatch om VM-titeln. Inför den första utslagsturneringen var Karpov direktkvalificerad till final där han besegrade Anand efter 2-0 i tiebreake. Inför VM-matchen 1999 ändrade Fide återigen reglerna och nu skulle även världsmästaren kvala till VM-finalen. Karpov vägrade då att försvara sin titel, och avsade sig sin VM-titel. Efter sin schackkarriär började Karpov att engagerat sig i flera humanitära frågor då han blev medlem i Rysslands offentliga kammare.

 

 

 

Garry Kasparov 1963-

 

 

Garry Kasparov (född Garik Kimovich Weinstein) föddes den 13 april 1963 i Baku, Azerbaijan. Kasparov började spela schack tidigt och vid 10 års ålder började han träna i Botvinniks schackskola under ledning av Vladimir Makogonov.

 

Vid 13 års ålder vann Kasparov det sovjetiska Juniormästerskapet i Tbilisi 1976, där han tog 7 poäng av 9 möjliga. Kasparov vann tävlingen även 1977 med en poäng på 8 ½ av 9 möjliga. Under den perioden utbildades han av tränaren Alexander Shakarov. Året därpå blev Kasparov inbjuden till Sokolskys Memorial Tournament i Minsk efter att arrangören gjort ett undantag för den unge talangen och trots att han inte var kvalificerad så lyckades han vinna tävlingen.

 

Detta var tävlingen som fick Kasparov att satsa fullt ut på schack, enligt honom själv.

 

 

Kasparov kvalificerade sig till det sovjetiska schackmästerskapet 1978, vid 15 års ålder, och blev därmed blev den yngsta spelaren någonsin i den tävlingen. Kasparov fick ersätta Viktor Korchnoi i en stormästarturnering i Banja Luka, Bosnien, 1979. Kasparov lyckades vinna denna starka tävling och blev därmed en av världens toppspelare. Året därpå deltog han juniorvärldsmästerskapet i Dortmund, Tyskland, en tävling som Kasparov också vann.

 

Samma år erövrade han och sin stormästartitel. 1981 vann han som tonåring det sovjetiska mästerskapet på samma poäng som Lev Psakhis. Året därpå lyckades han vinna en superturnering i Bugojno, Bosnien Hercegovina, och blev därmed kvalificerad till kommande interzonturnering i Moskva som han också vann och blev nu kvalificerad till kandidatturneringen. Han var den yngsta spelaren i en kandidatturnering efter Bobby Fischers rekord som 15-åring i 1958 års kandidatturnering. Vid denna tid, 1983, var Kasparov rankad som nummer två i världen, efter Anatolij Karpov.

 

I kandidatturneringen vann Kasparov kvartsfinalen över Alexander Beliavsky med 6-3. I semifinalen skulle han möta Viktor Korchnoi som några år innan hade hoppat av från sovjetunionen. Inför matchen uppstod ett politiskt spel som hindrade Kasparov från att spela matchen i Pasadena, Kalifornien. Korchnoi tillät dock matchen att spelas i London där Smyslov och Ribli skulle mötas i sin semifinal. Kasparov vann semifinalen över Korchnoi med 7-4.

I januari 1984 blev Kasparov den yngsta spelaren att vara rankad som nr 1 i världen, med en rating på 2710, ett rekord som varade i 12 år då Vladimir Kramnik tog över som den högst rankade spelaren. Kandidatturnerings final avgjordes i Villnius, under senare delen av 1984 där Kasparov besegrade Vasilij Smyslov med 8,5-4,5 och blev därmed kvalificerad att möta Anatolij Karpov i en match om VM-titeln.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kandidatturneringen 1983-1984

 

VM matchen mellan Karpov och Kasparov spelades i Moskva med start den 10 september 1984. Matchens segrare blev den som först kunde vinna 6 partier. Eftre 48 partier och 5 månader bröts dock matchen av Fides ordförande Florencio Campomanes på grund av, som det hette, spelarnas hälsa. Karpov ledde då matchen med 25-23, och hade 5 vinster mot Kasparovs 3 vinster, resterande partier hade slutat remi. En ny match om 24 partier skulle dock spelas i Moskva där den spelare som kom först till 12,5 poäng skulle vinna VM-titeln.

 

Poängen från den tidigare matchen skulle inte föras över till den nya matchen. I händelse av resultatet 12-12 så skulle Karpov behålla sin VM-titel. Kasparov var den som gick segrande ur matchen då han vann det sista avgörande partiet och säkrade därmed titeln med resultatet 13 – 11. Hans vinst i 16:e partiet anses av många vara det största mästerverket i schackhistorian genom tiderna.

 

Kasparov var 22 år då han blev världsmästare vilket gjorde honom till den yngsta världsmästaren någonsin. Hans relationer med Campomanes och FIDE var mycket ansträngda efter VM-matcherna.

 

På grund av de dåliga relationerna mellan Kasparov och Fide skapade Kasparov 1986 organisationen Grand Masters Association (GMA). Organisationen representerade professionella schackspelare i syfte att kunna påverka Fides styrning av världsschacket. Kasparov hade en ledarroll i organisationen som också kom att arrangera 6 World Cup-turneringar för världens bästa spelare.

 

Kasparov och Karpov möttes i en returmatch 1986 där Kasparov försvarade sin titel med 12 ½-11 ½. En fjärde match spelades i Sevilla 1987 där Karpov var mycket nära att vinna men matchen slutade 12-12 vilket innebar att Kasparov behöll sin titel. En femte match mellan Kasparov och Karpov hölls i New York och Lyon 1990. Återigen var Karpov mycket nära att vinna men matchen slutade 12 ½-11 ½ till Kasparov. I sina fem VM-matcher hade Kasparov 21 segrar, 19 förluster och 104 remier av totalt 144 partier.

 

1993 års kandidatturnering vanns av Nigel Short som därmed blev kvalificerad för att möta Kasparov i en match om VM-titeln. Inför VM-matcher tillämpas en regel om att spelarna och Fide tillsammans ska komma överens om spelplats. Så blev det inte, då Fides president Florencio Campomanes frångick dessa regler genom att helt enkelt besluta om att Manchester i England skulle bli den plats där VM-finalen skulle avgöras. Både Kasparov och Short klagade på korruption och brist på professionalism inom FIDE och hoppade därför av VM-matchen och inrättade istället organisationen Professional Chess Association (PCA), under vars beskydd de spelade sin match. PCA finalen spelades under september och oktober 1993 i Savoy Theatre i London. Finalen spelades i bäst av 24 partier under en massiv mediabevakning.

 

Kasparov vann med klara 12,5 – 7,5 och blev därmed PCA World Chess Champion. Fide tog därmed bort Karsparov som Världsmästare och i stället höll en rivaliserande match mellan Anatolij Karpov och Jan timman. Karpov segrade och blev därmed återigen Fide världsmästare och för första gången i schackhistorien fanns det två världsmästare, Karpov och Kasparov. Världsmästartiteln förblev uppdelad i 13 år.

 

Kasparov försvarade sin titel 1995 i en match mot Viswanathan Anand i New York City. Kasparov vann matchen med 10,5 – 7.5, fyra segrar, tretton remier och en förlust. Detta blev också den sista titelmatchen inom PCA då den stora sponsorn och IT-företaget, Intel, drog sig tillbaka och PCA upphörde därmed som organisation.

 

Kasparov försökte organisera en annan VM-match, under en ny organisation, World Chess Association (WCA) med hjälp av Luis Rentero, Linares organisatör. Alexei Shirov och Vladimir Kramnik spelade en kandidatmatch för att bestämma vem som skulle få möta Kasparov. Shirov vann överraskande matchen. Men Rentero meddelade att de resurser som krävdes för en finalmatch fanns inte varpå WCA kollapsade. Organisationen BrainGames.com ledd av Raymond Keene tog på sig arrangemanget av en ny titelmatch. Försöken att ordna matchen mot Shirov misslyckades och i stället blev det Kramnik som fick möta Kasparov.

 

Matchen ägde rum i London under den senare halvan av 2000. Kramnik hade varit elev till Kasparov vid den berömda Botvinnik/Kasparov Chess School i Ryssland, och hade tjänstgjort i Kasparov team under matchen mot Anand1995.

 

Kramnik var den som förberett sig bäst inför matchen och vann också med 8 ½ – 6 ½ utan att forlora ett enda parti. Kasparov blev därmed den första spelaren som förlorade en VM-match utan att vinna ett enda parti sedan Emanuel Lasker förlorade mot José Raúl Capablanca i 1921.

 

Efter förlusten mot Kramnik vann Kasparov en rad stora turneringar, och förblev den högst rankade spelaren i världen.

 

På grund av Kasparovs fortsatta starka resultat, och att han var ansedd som nummer 1 i världen av många, gick han in i det så kallade "Prag avtalet", utformat av Yasser Seirawan och syftade till att återförena de två världsmästerskapen.

 

Kasparov skulle få möta Fide-världsmästaren Ruslan Ponomariov i september 2003. Matchen spelades aldrig på grund av att Ponomariov inte undertecknade kontraktet av olika anledningar. I stället skulle en match ordnas mot Rustam Kasimdzhanov, som var Fide-världsmästare 2004. Av olika anledningar genomfördes inte heller denna match. Kasparov meddelade i januari 2005 att han var trött på att vänta på att Fide kunde organisera en match, så hade beslutade att avstå alla ansträngningar för att få till stånd en match om VM-titel.

 

Efter att ha vunnit den prestigefyllda Linares-turneringen för nionde gången meddelade Kasparov den 10 mars 2005 att han skulle dra sig tillbaka från det professionella schackspelet.

 

Kasparov och Karpov möttes i en 12-partier match i september 2009, i Valencia, Spanien. Matchen bestod av fyra partier snabbschack som Kasparov vann med 3 – 1, och åtta blixtpartier som Kasparov vann 6 – 2, och vann därmed matchen med totalt resultat 9 – 3. Evenemanget ägde rum exakt 25 år efter det legendariska mötet om VM-titeln 1984.

 

Kasparov började träna Magnus Carlsen med början i februari 2009, en träning som pågick i ca 1 år. Under den perioden lyckades Carlsen i oktober 2009 bli den yngsta någonsin att uppnå en Fide-rating högre än 2 800, och blev därmed den högst rankade spelaren i världen.

 

Under 2011 tränade Kasparov den amerikanska stormästaren Hikaru Nakamura.

 

Kasparov deltog i totalt åtta schack olympiader. Han representerade Sovjetunionen fyra gånger och Ryssland fyra gånger. I olympiaden 1980 debuterade han vid 17 års ålder, den yngsta spelaren att representera Sovjetunionen eller Ryssland på den nivån, ett rekord som senare bröts av Vladimir Kramnik 1992. Kasparov vann totalt 19 medaljer i dessa olympiader.

 

Kasparov innehar rekordet att under längst tid varit rankad som nummer 1 i världen, från 1986 till 2005. Vid tiden för sin pensionering, var han fortfarande rankad som nr 1 i världen, med en rating på 2812. I januari 1990 passerade Kasparov en rating på 2800 och bröt därmed Bobby Fischers gamla rekord på 2785. I juli 1999 och januari 2000 nådde Kasparov en rating på 2851.